Ensam i Berlin av Hans Fallada och Cirkel-vantar

Nu har jag läst en av böckerna från min Bättringslista. Jag köpte Hans Falladas Ensam i Berlin redan 2013 men har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Jag tror att det har tagit emot lite att den är så himla tjock och så trodde jag att den skulle vara lite deprimerande. Men så fel jag hade!

Den var egentligen inte alls så som jag trodde att den skull vara. Jag trodde den skulle vara mörk, allvarlig och kanske lite spännande. I stället var den under den första halvan lite putslustig. Den fick mig att tänka på 30-talets pilsnerfilmer - en sorts humor som inte tilltalar mig. Konstigt, tyckte jag. Dessutom tyckte jag att det inte hände särskilt mycket. Inte var jag särskilt förtjust i huvudpersonerna heller.

Men sen händer något i romanen. Den byter helt karaktär och blir plötsligt mycket allvarligare och mörkare. Och precis som makarna Quangel har förändrats och vuxit till att bli stora hederliga människor förändras man som läsare och kan bara hoppas att man skulle kunna vara lika stor, modig, hederlig och mänsklig som de.

"Kallar ni det att vara sinnesrubbad att man betalar vilket pris som helst för att förbli en hederlig människa."

Jag tycker att den tyska titeln säger mer om boken än den svenska. "Jeder stirbt für sich allein" betyder ungefär Alla dör vi ensamma.

Här är en av de handskrivna korten som de delade ut. (bild från Wiki)

På Amsterdame Straße i Berlin finns en minnestavla till minnet av 

Otto och Elise Hampel som var förebilderna för romanen. (bild från Wiki)

Ensam i Berlin får B B B B av mig. Och jag kommer aldrig att glömma makarna Quangel.

Jag håller på att sticka ett par vantar som jag kallar för Cirkel. De är inspirerade av gamla svenska mönster. 

Bevare oss för miss Jean Brodie

Ja inte romanen då, utan karaktären. En förskräcklig människa! Jag har precis avslutat Muriel Sparks korta roman Miss Jean Brodies bästa år, som nyligen utkommit på Modernista förlag i deras serie En Modern Klassiker.

Från filmen

Den tillhör de där romanerna som skymtat förbi ibland och som jag nog förstått att jag borde läsa men aldrig kommit mig för. (Finns många sådana) Nåväl, nu har jag läst den, med stort nöje.

Jag är väldigt svag för akademiska miljöer särskilt om de ligger i Storbritannien. Här befinner vi oss i Edinburgh på 1930-talet. På Marcia Blaines skola undervisar Miss Jean Brodie - en kvinna i sina bästa år - vilket hon med emfas upprepar boken igenom. Miss Brodie har samlat en grupp utvalda flickor runt sig. Det låter ju bra men snart nog inser man att detta helt och hållet är ett sätt för miss Brodie att hålla hov, ha en publik att spegla sig i. Hon är inte det minsta intresserad av flickorna egentligen. Hon utnyttjar dem helt för sina egna syften.

Filmen med Maggie Smith i titelrollen

Muriel Spark har en fantastisk förmåga att nästan med bara ett ord eller en bisats få läsaren att förstå eller ana att allt inte är så ljust och okomplicerat som det verkar. Jag undrar om hon lät miss Brodies fascination för Mussolini och fascismen finnas där för säkerhets skull ifall man inte skulle förstå hur obehaglig hon är. Kanske, men det hade inte behövts. Miss Jean Brodie är en förfärlig, manipulativ och narcissistisk person som har fått möjlighet att utöva ett enormt inflytande på unga flickor under deras mest formbara år. Bevare oss - men läs boken!

Den får B B B B

Fransk Klassiker - Planetariet, och om kommande läsupplevelser

Nog är det skillnad på litteratur! Det är konstigt att en roman som till det yttre inte handlar om just något särskilt ändå kan rymma hela universum (nästan). Likt planeterna i universum cirklar romanens karaktärer runt varandra. Tankar, känslor, intryck och förnimmelser blandas och ger läsaren en allt tydligare bild av karaktärerna. De cirklar på detta sätt runt sig själva också, allt i en evig, och kanske, förutbestämd dans. Det är väl kanske därför romanen heter Planetariet. Den har nu kommit i en ny utgåva på Modernista förlag. 

Det är så subtilt, så skickligt att så till synes utan ansträngning bara låta den dansen flöda fram över sidorna.

Men så räknas den ju som en klassiker också. Romanen är inte svår att läsa, det är liksom bara att kasta sig in i flödet och låta sig dras med. Samtidigt måste man stanna upp ibland och hämta andan. Mycket bra. Den får  B B B B

Utkom 1963

Gavs ut 1962

Modernista ger i höst också ut fyra romaner av Janet Frame.

Jag ser såå mycket fram emot att läsa dem. Hon är en av de författare som lämnat spår.

Romanen som bygger på hennes egna erfarenheter som intagen på mentalsjukhus

Hennes första roman från 1957

Två Inger Christensen

Äntligen har jag kommit mig för att läsa Inger Christensen. Jag har av förlaget Modernista fått böckerna Det och Azorno att läsa och först nu har det blivit av.

Mitt intryck av båda verken kan sammanfattas i en enda mening. Märkligt fascinerande allmängiltig dåtidsskildring som får sinnet att vidga sig.

De två verken är trots det väldigt olika. Jag ska på en gång säga att diktverket Det är min absoluta favorit. Azorno, som är en sorts poetisk kortroman tyckte jag inte alls lika mycket om även om den också är fascinerande och läsvärd.

När jag läser Det känns det som om jag har fått komma in i författarens allra innersta naket hudlösa medvetande. Som om jag fått rumstera om därinne. En inte helt igenom angenäm känsla. Diktverket ska absolut läsas i ett sträck - som en berättelse - men sedan måste man vända tillbaka, smaka på orden, låta dem sjunka in - hitta favoriterna.

Lite av en nostalgitripp måste jag erkänna att det var att läsa Det. Den utkom 1969 och tidens politiska och samhälleliga tillstånd finns där, utan att på något sätt förta det allmängiltiga och tidlösa.

Eftersom jag läser danska funderar jag på att läsa den på originalspråket. Ett smakprov; "Det. Det var det. Så er det begyndt. Det er. Det bliver ved. Bevæger sig. Videre. Bliver til. Bliver til det og det og det". 

Det får B B B B B och Azorno får B B B  

Bokpaket

Modernista förlag har skickat ett bokpaket med lite smått och gott. Härligt! Det blir bara allt svårare att välja vad som ska läsas under sommaren.

Vad sägs om Det av Inger Christensen;
"Det är den danska systemdiktningens viktigaste monument, en magnifik skapelseberättelse som ritar upp flera av sextiotalets mest verksamma ideologiska och estetiska positioner. Det obetydliga ordet »det« växer i en grandios gest ut till ett universum, en värld genomkorsad av samtida röster: kvinnorörelsens frågor, ideologikritiska ansatser, diskussionen om språkets spännvidd"









Hitom Himlen av Stina Aronsson;
"I övre Norrland, »ödelandet«, fann Stina Aronson [1892-1956] sin slutliga litterära hemvist 1946 med romanen Hitom himlen. I denna reducerade värld, där människor, djur och ting tycks bilda stumma punkter mot det karga landskapet, träder berättelsen om Emma Niskanpääs liv fram ett liv i den tysta ödemarken, där en son föds, en make dör, en gift kvinna rymmer med en predikant. Hitom himlen är höjdpunkten på Aronsons långa författarskap och en av det svenska 1900-talets mest egensinniga romaner."













Planetariet av Nathalia Sarrauta;
"Alain, en ung fransk akademiker, skriver avhandling om den dyrkade författarinnan Germaine Lemaire. Men de intellektuella ambitionerna trängs undan av drömmen om det borgerliga livet, om att tillsammans med unga hustrun Gisèle få överta gamla faster Berthes femrummare. Möbleringen av önskehemmet upptar dem till en grad som börjar likna besatthet. I ett åtskruvat borgerligt kosmos återskapar Nathalie Sarraute [1900-1999] en värld utan nåd, en människa isolerad i sina illusioner. Samtidigt vibrerar denna franska nya romanen-klassiker av sin minutiösa detaljrikedom.Planetariet svänger och andas, som i ett enda totalt ögonblick." 

En sista riktig kyss av James Crumley;
"När privatspanaren C.W. Sughrue äntligen hittar författaren Abraham Trahearne är det på en sunkig bar i Kalifornien, där han sitter och dricker med en alkoholiserad bulldog. I baren arbetar Rosie, vars tonåriga dotter tio år tidigare försvunnit i hippie-erans lyckligt nerknarkade San Francisco.
I stället för att köra hem Trahearne tar Sughrue med honom på en resa kantad av urspårade fester och brutala utpressningsförsök allt för att hitta Rosies dotter Betty Sue.

JAMES CRUMLEYS [1939-2008] klassiska kriminalroman En sista riktig kyss [1978] är en våldsam och poetisk berättelse om borttappade själar och överlevande blomsterbarn under ett kallt amerikanskt sjuttiotal."






Dessutom ligger Amanda Hellbergs ungdomsfantasybok Jag väntar under mossan som jag fått för läsning av Boktipset och väntar;

"Vad är det för varelser som rör sig i mörkret runt en vanlig sommarstuga i skogen? Som viskar och knackar ...

"Jag väntar under mossan" är blodisande och underhållande berättelse om en förtrollad sommar, häftig förälskelse och inre styrka av skräckdrottningen Amanda Hellberg.

När Tilda är nära att drunkna och spolas i land på den olycksbådande ön mitt i sjön skruvas hennes känslighet upp. Hon tränger djupare in i en värld av övernaturliga varelser och mystiska samband där ingenting är som det först verkar. Samtidigt vakar någon - eller något - över varje steg Tilda tar ...

I en värld av sällsamma skuggväsen, undangömda kråkslott, en bottenlös näckrosdamm och en uråldrig maktkamp söker Tilda sanningen: Vad hände med Tildas försvunna mormor? Vem ligger bakom den ondskefulla stämningen vid sjön? Hur känns den stora kärleken? Och vem är Tilda själv egentligen?" 

SF-klassiker

Jag har precis börjat på A Canticle for Leibowitz av Walter M Miller. Den publicerades 1960 och vann HUGO-priset 1961 för bästa SF-roman.

Det är en dystopisk roman. Den handlar ytligt sett om framtiden efter det stora kriget men som alla goda SF-romaner handlar den om oss. Om vad det innebär att vara människa, om hur vi förhåller oss till varandra och till vår omvärld.

SF-bokhandeln skriver:

I en fjärran framtid, efter det stora kriget som sånär utplånade mänskligheten, samlar en grupp munkar ihop fragment av texter skrivna av en viss I.E. Leibowitz. Denne Leibowitz, en vetenskapsman som var delaktig i det förödande kriget, blir långt efter sin död upphovsman till en spirande religion, en tro som kommer att lyfta kulturen ur okunskap och barbari, men kanske också förebåda en ny apokalyps i en fjärran framtid. Miller utnyttjar effektivt sin berättelse, som spänner över 1000 år, för att spekulera kring sambanden mellan religion och vetenskap, kunskapsbyggande och kulturförändring. Romanen vann Hugopriset 1961.

Something Wicked....

j

Här är omslagsillustrationen till den första utgåvan av Ray Bradburys roman Something Wicked this Way Comes från 1962.

Titeln är förstås hämtad ur Macbeth "By the pricking of my thumbs something   wicked this way comes". 


Den svenska översättningen har fått den supertrista och helt intetsägande titeln Oktoberfolket. Visserligen kallas varelserna vid ett tillfälle för Oktoberfolket av pojkarnas pappa, men titeln säger inget alls om vad romanen handlar om - vilket däremot originaltiteln gör. För det är precis så...ett tivoli kommer till den lilla staden och två pojkar upptäcker att tivolit inte är ett tivoli vilket som helst. Det leds av Mr Dark, (en illustrerad man), som lockar till sig och livnär sig på människors själar. 




En surrealistisk, suggestiv och fantasieggande skräckhistoria om kampen mellan gott och ont. Om människans villkor, om kärlek, om längtan om livet egentligen. 


Han skriver på ett alldeles märkvärdigt poetiskt språk. En fascinerande historia. 


B B B B B

Bokprat - Anne Brontë och Charlie Higson

Jag har inte riktigt hunnit med att skriva om allt jag läser, men så här skrev jag om Agnes Grey för bokpanelen hos Fritz & Ståhl.

 

Jag tycker att jag ofta lite förvånat blir glatt överraskad när jag läser gamla romaner. Agnes Grey publicerades 1847 men översattes först 2009 till svenska.  Miljöerna och levnadsomständigheterna skiljer sig från våra men människorna var nog som vi ungefär. Det förstår man genom att läsa hur Agnes  - o förlåt - miss Grey förstås, skildrar människorna runt sig. Hon måste försörja sig och det enda respektabla sättet var att ta anställning som guvernant. Hon är bitvis riktigt elak när hon beskriver sina arbetsgivare och deras ofta ganska förskräckliga barn. Trots att Anne Brontë inte var så gammal när hon skrev romanen är hon insiktsfull och har blick för våra mänskliga svagheter och egenheter. Det är roligt att följa hur hon utvecklas och växer. Romanen är skriven i dagboksform där hon berättar om sin vardag och sina funderingar och så småningom också om sina kärleksbekymmer. Genom romanen kan man en stund fly bort från vår hektiska tillvaro till lugnet och stillheten bland långa klänningar, handarbetande och läsande damer, uppvaktande herrar och ett ganska stillsamt liv på det hela taget.

 

Fienden av Charlie Higson är en ungdomsskräckis, men mycket bra. Alla vuxna drabbas av zombie-viruset. De kvarvarande barnen kämpar för att överleva. En "Flugornas Herre" för vår tid. Nu har uppföljaren  kommit!

 

 

P.S Stickade zombies - knasigt kul. D.S

 

Under vulkanen - Malcolm Lowry

"Malcolm Lowry föddes 1909 i engelska Wallasey och dog i East Sussex 1957. Under vulkanen skrevs färdigt i kanadensiska North Vancouver efter några svårt nedgånga år i Mexico. Romanen var en omdelelbar succé när den publicerades 1947, blev snabbt översatt till ett femtiotal språk och förekommer som nummer elva på Modern Librarys lista över de hundra bästa engelskspråkiga nittonhundratalsromanerna" 


Det är alltså en sådan där roman man BÖR ha läst. När jag började på den associerade jag på en gång till Lawrence Durrells Alexandria-böcker. Det är något med tonen och språket tror jag.

Mexico, 1939, En dag - inte vilken som helst, utan De dödas dag.
Fylla, funderingar, utvikningar, bakfylla, ångest, svartsjuka, relationer, livet. 


Jag gillar språket och berättarstilen, men jag är inte det minsta intresserad av Konsuln eller de andra. Jag kan förstå att den väckte uppseende och att den anses vara en modern klassiker med tanke på hur ingående och naket alkoholismen skildras.


Men just nu känner jag att jag inte har någon lust att läsa klart romanen. Jag har kommit halvvägs och det får räcka.


(Jag tillhör dem som inte får ångest av att lägga en påbörjad bok åt sidan)


Kanske jag kommer att ta fram den igen - men just nu får den vara. 


Det är väl antagligen fusk att sätta betyg när man inte läst klart men jag gör det i alla fall.


B B B 

Vem var Mr Rochester?

Det är nu några år sedan Charlotte Brontës klassiska roman Jane Eyre kom ut i nyöversättning av Gun-Britt Sundström. Jag läste den då och tyckte om den. Ni kan väl historien - den unga fattiga Jane Eyre kommer till Thornfield Hall för att arbeta. Hennes husbonde Mr Rochester fängslar henne och hon blir förstås förälskad. Mr Rochester är gåtfull, mörk, lynnig och väldigt snygg förstås. På vinden döljer sig en hemlighet - hans fru. Inlåst.

I romanen framställs Mr Rochester, trots sina sämre sidor, som i grunden god och ärlig och ett offer för ungdomlig dårskap och olyckliga omständigheter. 

I romanen Sargassohavet av Jean Rhys, som snart utkommer i pocket på förlaget Modernista i serien En Modern Klassiker, får läsaren en helt annan bild av Mr Rochester.

Romanen utspelar sig i det tidiga 1800-talets Västindien. Edward Rochester gifter sig där med en ung kvinna, Antoinette. I bokens första del berättar Antoinette om tiden i Västindien fram till flytten till England. Därefter berättar Mr Rochester sin historia. Han framställs här på ett helt annat sätt än hos Charlotte.

Vilken Mr Rochester ska man tro på? 

Jag återkommer den 7 oktober med recenrsion och mína synpunkter.

Nu kan man se historien på ny film med Mia Wasikowska och Michael Fassbender. Den är recenserad i DN i dag.

I-pad med fodral & Kindle, stickning och broderi

 Jahapp, då var det färdigpackat inför semestern. Jag tar INGA (!?) pappersböcker med mig utan min I-pad med Kindle-app.





Där har jag böcker att välja och vraka mellan så det skulle räcka i en månad minst. Jag har bland annat The Waiting room - en rysare, Radetzkymarschen av Joseph Roth, som man bara MÅSTE läsa, Rennie Airths senaste deckare och Ted Dekkers Cirkeltrilogi och en massa annat...







Jag snodde ihop ett I-padfodral så att den ska ligga skyddat i väskan. Jag har ett lock på den, men tyckte det var kul med ett hemsytt fodral.


 För att göra det mjukt och gosigt har jag lagt grytlappsvadd emellan. Resår upptill så att den håller ihop och ett litet handtag eller nå´t.
Jag har med mig ett litet broderi från LHN och kanske lånar lite garn därifrån för att brodera namn på den.

















Stickning har jag också packat ner - Pinkertonsjalen. Jag började så smått igår och den verkar vara perfekt att ha med sig. Ganska enkel, man behöver inte vara rädd för att tappa bort sig.
















De fina tygbitarna är engelska - William Morris förstås. Den fina med rosen (Trellis) fick av en god vän och den andra (Golden Lily) hade jag.

Heathcliff och Cathy - 32 år senare

För 32 år sedan köpte och läste jag Svindlande Höjder. Jag minns att jag blev besviken. Jag hade väntat mig något helt annat. Jag visste ju på ett ungefär vad romanen handlade om men trodde att den skulle innehålla mycket mer passion, ond bråd död och gengångare. Därför var det spännande och roligt att plocka fram mitt gamla exemplar ur bokhyllan för att läsa om den och jag blev inte besviken. Tvärtom blev jag förvånad över hur fascinerande jag tyckte att den är. Den är ovanligt modern på det sättet att huvudpersonerna – Heathcliff och Cathy – båda två är komplicerade och ganska otrevliga. Deras relation präglas av missförstånd, svartsjuka, hämndbegär, småaktighet och tjurskallighet. Det är verkligen ingen ljuvt romantisk berättelse utan en både dyster och sorglig. Boken gjorde mig nyfiken på Emily. Jag undrar vilka erfarenheter och möten som gett henne inspiration till romanen…

Den får B B B B

Heathcliff

Jag håller på att läsa om Svindlande Höjder av Emily Brontë. Ska recensera så småningom. Jag hittade fram mitt gamla exemplar ur bokhyllan och insåg att det var 32 år sedan jag köpte och läste den.

Jag minns att jag inte tyckte särskilt bra om den. Jag kunde ju historien i stora drag (trodde jag i alla fall) men blev på något sätt besviken. Jag hade väntat mig något annat.

På det sättet är det riktigt roligt att läsa den igen. Jag har inte hunnit så långt, men hittills tycker jag om den.

Jag var lite sugen på att köpa den i Penguins Classic De Luxe Edition nya utgåva bara för att den är så fin...men jag har lyckats avhålla mig.

Och så går jag och nynnar på Kate Bushs häftiga låt. Heathcliff!!!mmm mmm mmm....di da di  wuthering, wuthering wutheriiing heights...