16.1.20

Berättelser från Kolyma

När jag började läsa  Genom snön, första delen av Varlam Sjalamovs berättelser från Kolyma hade jag inte så noga funderat över vad som väntade. Hade jag vetat det hade jag kanske tvekat att läsa hans berättelser. De är ibland helt enkelt outhärdliga i sin skildring av livet i det iskalla helvete han befann sig i.

Kolyma är ett område i nordöstra Ryssland där Sovjetmakten skapade lägret Dalstroj för att bryta guld. Från början var det ungefär lika stort som Sverige men i slutet fem gånger så stort - ofattbart.

Sjalamov arresterades som kontrarevolutionär trotskist och skickades till Kolyma 1937. Han blev kvar där i nästan 20 år.
Han började skriva dikter under 50-talet och påbörjade också berättelserna. De avslutades 1974. Han blev svårt invalidiserad och sjuk och avled den 17 januari 1982. Han ligger begravd i Moskva.


Förutom själva berättelserna skriver Sjalamov korta noteringar under rubriken "Vad jag såg och lärde mig i lägret", bland annat "1. Den mänskliga kulturens, civilisationens extrema bräcklighet. Människan förvandlas till ett rovdjur på tre veckor - vid tungt arbete, kyla, svält och misshandel. "

Det går inte att förstå hur någon kan överleva det som Sjalamov skildrar. Det går inte att förstå hur någon människa kan utsätta en medmänniska för det som han berättar om, det vill man helt enkelt inte kunna förstå. Och så kylan...

Ur berättelsen Timmermännen: "Någon termometer visade man inte för arbetarna, och det behövdes inte heller - till arbetet måste man gå oavsett temperatur. Dessutom kunde veteranerna göra en nästan exakt uppskattning av kylan utan termometer: om det ligger kölddimma är det fyrtio minusgrader utomhus; om luften väser när man andas ut, men det fortfarande inte är svårt att andas, då är det fyrtiofem grader: om det låter när man andas och man blir andfådd - femtio grader. Under femtiofem grader - då fryser loskorna i luften. Nu hade loskorna frusit i luften i ett par veckor."

Allt är trots allt inte totalt nattsvart - Sjalamov skildrar också mänsklig värme och medmänsklighet mitt i eländet.

Fantastiska berättelser som man skulle önska inte vore sanna. Läs!

Genom snön får B B B B B

På svenska finns också samlingen Skovelmästaren - berättelser från Kolyma

9.1.20

Damkören i Chilbury - sent omsider

Fabbe
Jag är hemma med en envis förkylning och har inte orkat göra just någonting. Nu känns det äntligen som om den är på väg bort. Det enda som hjälper är ju vatten, vila och värme så Fabbe och jag har legat i soffan. Jag har sovit, läst lite och sovit igen och druckit te däremellan.

Jag kom plötsligt ihåg att jag hade Damkören I Chilbury  av Jennifer Ryan liggande i bokhyllan och tänkte att den är säkert perfekt förkylningsläsning och det var den.

Jag tycker egentligen inte om brevromaner men här tycker jag att hon har lyckats bra. Romanen består av brev från och dagboksanteckningar av olika kvinnor/flickor i byn Chilbury under 1940.

Kören - som blev en damkör eftersom männen är ute i kriget - står i centrum men runt omkring händer det mycket. Kärlek, svek lite spänning och mystik allt i krigets skugga. Mycket brittiskt och riktigt bra..

Förutom detta så tycker jag att det finaste med romanen är skildringen av hur mycket musiken, i detta fall körsång, kan göra med oss.

Ett tips som ger romanen en extra dimension är att lyssna på den engelska ljudboken, där körsången finns med. Damkören i Chilbury får B B B B




3.1.20

Läs Lanny!

Ja, vad ska man säga

                     e n

                             r
                                  o
                                        m
                                              a
                                                   n
som inte

                     liknar     något     annat

Kärlek, konst, liv, saga, skräck och vardag i en egensinnig och märklig blandning. Mycket bra.

Lanny av Max Porter får

B B B B B                                        

                            

1.1.20

Vinnare av Svenska Deckarakademiens pris för bästa (njae?) utländska kriminalroman

2019 års sista lästa (lyssnade) bok blev En förlorad man av Jane Harper. Lustigt nog utspelar den sig i juletid men inte som vi är vana att tänka på julen, utan i 47° värme i Australiens Outback.

Jag har tidigare läst hennes romaner i serien om Aaron Falk, Hetta och Falska vänner
och tyckte mycket bra om den första men inte lika bra om den andra. De var båda mer kriminalroman än den här.

Visserligen börjar det med en död man och visst kommer det en slags upplösning men det är inte särskilt spännande och fokus ligger mer på dysfunktionella familjeförhållanden än på något annat.

Trots detta tyckte jag ändå att den var intressant och visst undrade jag vad som hade hänt men det räckte inte riktigt till. Det som gav mest var skildringen av livet i den Australiensiska Outbacken. Fascinerande och därför väl värd att läsa.

Den får torts allt B B B B

26.12.19

Ödmården - en läsupplevelse

Äntligen kom jag mig för att läsa Nils Håkansons roman Ödmården från 2017.


Havet har tagit över, dränkt landet och förvandlat det till träsk och sumpmarker. Archifarien har tecknat ned hågkomster och berättelser och berättar om vad som hände när en grönskimrande maskin "en nerstörtad engel, skum och grön", ramlade ner i träsket. "ur skyarna nertumblande kom den, det var en dretig dag om husten då sompen steg..."

Det blev början på en omvälvning och en frihetskamp från ockupationsmakten nedriglänningarna.



Archifarien ger oss också en inblick av de forna tidsåldrarna till exempel "den äldre trygghetsåldern i vårat land utmärktes ju som bekant av en hög grad av jävlaranamma, bildningstörst och människokärlek, allting var systerskap och broderskap, man aktade sitt själagarn och förspall sej ej på meningslöst glitter, man dyrkade flijten, trofastheten, måttligheten och solidaritäten, alltihop förkapsladt åt eftervärlden i tallösa sägner om riddar Palme, han som varder osynlig då han drager på sig rocken Loden och som i fickan har det hopfällbara skeppet Vilja på vilket han seglar fram på de tusen sinom tusen sjöarna i kamp mot Snikenheten, Egennyttan och Självförgudningen..."

Som ni ser av citaten är språket helt fantastiskt. Ovant innan man kommer in i det men inte alls svårläst. Fascinerande och tänkvärt. Det finns också ett avsnitt där Archifarien funderar över språkets betydelse för självbilden och den egna kulturen. Intressant.

Ödmården från BBBBB

7.11.19

Mycket promenader och mindre läsning


Fabbe har kommit till oss för att stanna. Vår Ettore fick somna in i somras bara dagarna innan han skulle ha fyllt 15 år.

Jag var helt inställd på att vi inte skulle ha någon ny hund .....

...men så behövde Fabbe ett nytt hem.

Han är son till Ettore så vi tog hem honom men hade inte bestämt något definitivt. Nu har han varit hos oss i tre veckor och får vara kvar.

Han är tio år men pigg och aktiv och gosig.

Vi är ute och promenerar mycket, tränar mycket och bygger upp vår relation. Så det blir inget ljudbokslyssnande på promenaderna utan fokus på Fabbe.

Men lite läsning hinner jag ju med innan jag somnar. Det känns som längesedan jag läste något riktigt riktigt bra. Jag vet inte om det beror på att jag blir mera kräsen eller om jag läser för okoncentrerat.

I alla fall har jag återupptäckt Elly Griffiths andra serie, alltså inte den om Ruth Galloway utan den om DI Edgar Stephens och hans vän magikern Max Mephisto. Jag läste den första för länge sedan men tyckte inte att den var något för mig. Sedan dess har hon hunnit skriva fyra till och de får alla höga betyg på Goodreads så jag gav dem en chans till och det var riktigt roligt. De finns ännu inte på svenska.

De utspelar sig i Brighton med början 1950 och sen får man följa dem genom åren Den första boken The Zig Zag Girl utspelar 1950, den andra Smoke and Mirrors 1951, den tredje och fjärde, The Blood Card och The vanishing Box 1953,  medan den femte, Now You See Them hoppar tio år framåt in i 1960-talet. Jag har ännu inte läst de två senaste men det ser jag fram emot.








25.1.19

Två kriminalromaner utöver det vanliga.

Det är roligt med böcker som ger en kunskap om sådant man inte kände till. Det är extra roligt när det handlar om kriminalromaner. Själva deckarintrigen behöver inte vara den mest spännande om grundhistorien är tillräckligt intressant.
Tove Alsterdal skriver sådana kriminalromaner. Jag har inte läst alla hennes romaner men de här två tyckte jag väldigt bra om två av dem.

Hennes senaste roman Blindtunnel fångade mig och höll mig kvar. Intressant och med ett driv som inte hade så mycket med det aktuella brottet att göra som med det historiska brottet och kanske framförallt fördrivningen av tyskarna från Sudettyskland efter andra världskriget. Väldigt roligt att få läsa om Böhmen och Prag i en svensk deckare.

Folkfördrivning och etnisk utrensning - igen. Jag ska erkänna att jag inte kände till den delen av andra världskrigets historia. En förfärlig historia. Miljontals tyskar fördrevs från sina hem där de levt i generationer. Egendomar konfiskerades. Det finns mycket att läsa om det har jag sett och en hel del dokumentärer som man kan hitta på Youtube.

Blindtunnel får B B B B

Den tidigare, som jag också tyckte väldigt bra om var I tystnaden begravd. Den handlar också om mörka hemligheter i det förflutna. Den här gången om de svenska kommunisternas drömmar om att delta i uppbyggandet av Sovjetunionen och vad som hände dem när de återvände och försökte berätta om hur de verkligen var.

I tystnaden begravd får också B B B B

Om man får säga så, så tycker jag att Tove Alsterdal skriver väldigt osvenska deckare - och det är bra!


22.1.19

Nytt År - Nya Böcker...


... och kanske lite nytt bloggande.

Jag är numera sjukpensionär på halvtid. Jag arbetar förmiddagar och försöker ägna resten av tiden åt att i lugn och ro sköta de vardagssysslor som måste göras, träna lite, gå ut med vovven och göra bra saker såsom att läsa, sticka, sy och brodera.

Det går lite upp och ner med orken men jag försöker komma ihåg att vara sparsam med energin så att den ska räcka hela veckan. Sen beror det förstås mycket på hur jobbigt det är på jobbet.

Kanske att jag orkar med att blogga lite. Jag gör helt enkelt ett nytt försök att tipsa om bra böcker. Jag recenserar också en och annan bok i tidskriften Katolskt Magasin.


En av de första böckerna jag läste i år var Darktown av Thomas Mullen men jag blev faktiskt lite besviken. Det var intressant och förskräckligt att läsa om de nyutexaminerad svarta polismännens situation i Atlanta 1948 och det var väl det som var behållningen.

Själva deckarintrigen var ganska tråkig och jag tyckte inte om språket. Nu läste jag den på svenska så det är svårt att veta hur den är på originalspråket men jag tyckte inte om stilen. Jag tror att det var för att den var lite gammaldags "hårdkokt" a la Mickey Spillane eller så och det gillade jag inte helt enkelt.

Den får bara B B B 





17.9.18

Lynley och Havers i toppform

Snart kommer Elizabeth Georges senaste roman, Det straff hon förtjänar, ut på svenska. En tegelsten på nästan 700 sidor. Jag läste den på engelska i somras 

och tyckte den var riktigt riktigt bra. Den är nr 20 (?!) i serien om Lynley och Havers och jag tycker att hon här har hittat tillbaka till det som var så bra. 

Havers framstår mer och mer som huvudpersonen men Lynley finns förstås med och det gör också Isabelle Ardery som fortsätter sitt destruktiva liv trots konsekvenserna. 

Det är en spännande berättelse men även om man vill veta hur det ska sluta så har man inte bråttom för det är så himla mysigt att umgås med dem. 

Jag fick faktiskt lust att läsa om hela serien från början men det finns ju så mycket nytt jag vill läsa...

Det straff hon förtjänar får högsta betyg B B B B B





2.9.18

Riktigt god gammal bekantskap

Jag har varit lite avvaktande till att läsa Håkan Nessers nya bok De vänsterhäntas förening. Jag vet inte varför, kanske för att jag aldrig blev förtjust i böckerna om Gunnar Barbarotti. Däremot tyckte jag riktigt bra om böckerna om Van Veeteren så efter att ha läst lite recensioner (positiva) så började jag lyssna på den. Jag kan inte säga att jag lyssnade oavbrutet men nästan. Det var riktigt, riktigt roligt.

Berättelsen slingrar sig och krumbuktar sig i sakta mak. Att saker och ting hänger ihop förstår man ju men hur? Det är mycket samtalande och funderande och filosoferande. Ibland lite småroligt, inte alls andlöst spännande utan mera klurigt undrande.

Jag hoppas att Van Veeteren får leva och ha hälsan och intellektet i många år till och att han och Gunnar Barbarotti får möjlighet att lösa flera fall tillsammans.

De vänsterhäntas förening får B B B B B