Örådet - ny roman av Jakob Sverker

Jag har aldrig tittat på Robinson eller någon annan dokusåpa och skulle nog inte ha kommit på idén att läsa romanen Örådet om jag inte läst Jakob Sverkers tidigare romanserie Europatrilogin. Så här skrev jag efter att ha läst den första delen Berättelsens Ängel. Jag tyckte väldigt mycket om hela trilogin så det kändes ändå spännande att läsa hans nya roman och självklart att tacka ja till ett recensionsexemplar. 

Örådet handlar alltså om en dokusåpa, De Skeppsbrutna. En grupp människor samlas på en liten ö i ett ö-rike i Sydostasien för att utmanas, tävla och vinna eller försvinna. Det är en brokig samling människor med olika erfarenheter och livsöden som kommer till ön tillsammans med ett litet TV-team.

I första halvan av romanen skildras resan dit, lagindelningen och utmaningarna växelvis med intervjuer med deltagarna. Som läsare blir man snabbt indragen i dynamiken och dramaturgin. Jag tyckte om att huvudpersonerna kändes levande. Några av de arton deltagarna är förstås mer utmejslade och får mer utrymme medan andra går ganska spårlöst förbi. Den som sticker ut och som är ett slags huvudperson är den före detta prästen Cecilia. Hon var väl typiskt nog den som jag tyckte minst om och hade svårast för. Jag känner mig också lite osäker på vad som egentligen var meningen med henne och hennes roll. 

 Det är riktigt spännande redan från början, det finns ett driv i berättelsen och man anar att det kommer att hända något. Något mer än deltagarnas inbördes konflikter och slitningar.

Det gör det också - en väpnad konflikt mellan rebeller och landets ledare som de dras in i med varierande följder för de olika deltagarna. Jag tyckte nog att skildringen av rebellerna, lokalbefolkningen och militären var lite skissartad. Jag förstår att de yttre händelserna mera är en fond för skeenden inom deltagarna men jag tyckte att det tappade lite fart där fast det borde ha varit tvärtom. 

Det jag tycker är roligt med Jakob Sverker är att han ger sina huvudpersoner utrymme att fundera och filosofera om de stora frågorna. Liv, död, ansvar, tro, skuld, kärlek, meningen med livet. Det är bra. Jag tror vi behöver det. Den före detta prästen Cecilia fungerar delvis som en sorts katalysator för de andras inre liv, hon väcker frågor genom sitt sätt att vara och genom den märkliga New-Age artade flumtro hon predikar. 

Örådet är välskriven, spännande och tänkvärd och får B B B B

 

Roboten Buck - en relationsroman?

Jag blev ombedd av författaren, Claes Tjäder, att läsa och recensera hans bok Roboten Buck. Tack för det! Jag ska på en gång säga att jag annars aldrig hade kommit på idén att läsa romanen.  Jag tror att jag knappt ens hade lagt märke till den om jag sett den i någon hylla - utom möjligen för att kommentera omslaget som inte lockar mig till läsning, snarare tvärtom. Och det är synd, för romanen har en viss charm.

Jag blev inte riktigt klok på vad det är för sorts roman egentligen. På baksidan står att den är "en relationsroman om artificiell intelligens, politik, vänskap och kärlek." Huvudpersonen Caesar blir efter valet statssekreterare i det nya Framtidsdepartementet där en stor satsning på virtuell teknik, AI, och robotar energiskt arbetas fram. Caesars farfar Roffe får chansen att prova den nya tekniken, bland annat roboten Buck
Roffe skildras kärleksfullt och är den av huvudpersonen som känns mest levande och lätt att tycka om.

Romanen är välskriven och det finns ett driv i den som gör att den går fort att läsa. Men efter att ha läst den kan jag inte låta bli att undra vad författaren ville skriva för sorts roman.

I vissa stycken är den lätt satirisk och rolig på det sättet, i andra stycken hjärtevärmande och ömsint rolig men den plötsligt kommer storpolitik och terror in i bilden och då vet jag inte riktigt var den tar vägen.

Själva roboten då? Huvudpersonen Buck? Ja, han tar aldrig riktigt plats. Jag hade önskat att det var där tyngdpunkten i romanen hade legat - att det skulle ha getts större utrymme åt en diskussion om AI, om vårt förhållningssätt till AI, om farorna och framför allt om vad det är som gör oss till människor - och alltså skiljer oss från robotarna. Författaren rör sig i gränstrakterna men kliver aldrig riktigt in.

Roboten Buck får B B B.

Flickorna - obehagligt, klibbigt och smärtsamt

Jag har sent omsider läst Emma Clines roman Flickorna. Jag var tio år sommaren 1969 när Charles Manson-morden ägde rum. Jag minns hur hela världen förfasades över vad som hade hänt och jag minns att jag läste om dem fast jag egentligen inte ville men inte kunde låta bli.

Men romanen handlar faktiskt inte om Charles Manson utan om Evie som är 14 år och egentligen en ganska vanlig tonårstjej. Vilsen, osäker, full av konstiga känslor som hon inte rår över och väldigt ensam. Fylld av längtan efter något annat och förvirrad eftersom vuxenvärlden visar sig krackelera.

Det är en fantastiskt fin skildring av Evie under de korta sommarmånader som kom att göra henne till den hon blev. Det var ibland nästan smärtsamt att läsa om hennes famlande försök att förstå sig på sig själv och sina egna val och handlanden. Jag kunde känna hennes frustration, hennes smärta och osäkerhet men också hennes upproriskhet och längtan.

Den är spännande och ibland krypande otäck. Hur kunde det hända? Var flickorna monster eller kan vi alla bli det de blev? Hur kan man till synes frivilligt passera gränsen från normalitet till fullständig galenskap? Hur kunde det hända det som hände?


En obehaglig och sorglig men fantastisk bok som kommer att leva kvar i minnet länge.

B B B B B 

Mord på Lindisfarne - Holy Island av L J Ross

När jag surfade runt på Audible dök boken Holy Island  av L J Ross upp som ett förslag för mig. Jag blev nyfiken och har nu lyssnat på den första boken i en serie om DCI Ryan vid Northumbriapolisen. Den utspelar sig på ön Lindisfarne på Englands nordostkust som just kallas Holy Island. Det är alltid roligt att lära sig något nytt när man läser kriminalromaner och jag visste inte så mycket om Lindisfarne.

St.Cuthbert

Den irländske munken och missionären St. Aidan grundade ett Benediktierkloster på ön i mitten av 600-talet och dit kom munken Cuthbert som blev abbot och så småningom biskop och också blev helgonförklarad.

Klosterruinen

År 793 anföll vikingarna ön, dödade munkarna och förstörde klostret.  Klostret finns kvar som ruin. En del av stenarna från klostret användes till att bygga Lindisfarne Castle,  ett slott från 1500-talet.                                                                                

Lindisfarne Castle

Vid ebb, två gånger per dygn, finns det en väg från fastlandet ut till ön och är man inte vaksam finns risk att man drunknar när tidvattnet rullar in.                                                  

Den första boken om DCI Ryan kom i januari 2015 och det finns två till. I den första boken, Holy Island, är DCI Ryan sjukskriven efter en traumatisk jakt på en seriemördare. När en ung flicka hittas död på Lindisfarne bestämmer han sig för att han nu är redo att börja arbeta igen. Han är en mycket attraktiv man och när experten på medeltida riter kallas in för att bistå polisen kan ni ju själva räkna ut hur det ska gå... 

Bortsett från att det finns lite sådana i mitt tycke lite fjantiga och stereotypa inslag tycker jag att den har varit spännande. 

Det hittas fler offer och vi anar att det finns en koppling till hemliga sällskap med medeltida hedniska riter. Pågår det mystiska ritualer på ön? Vilka är inblandade? Kan man lita på någon? 

Del 2

Del 3

Jag tror att serien kan utveckla sig till att bli riktigt bra men den här första får nog faktiskt bara 

   B B B. 

HÄR kan man läsa om författaren L J Ross och hennes böcker på hennes hemsida       

The Chronicles of St Mary´s - rappt, roligt och rysligt bra

Jag har hittat en ny serie - The Chronicles of St Mary av Jodi Taylor

Jag brukar köpa ljudböcker från Audible och där dök den här serien upp som förslag åt mig någon gång i höstas. Jag var inte då särskilt intresserad men sen har den fortsatt att komma upp som förslag och får dessutom höga betyg så då läste jag lite mera om den och insåg att det lät riktigt roligt. Jag är alltid lite skeptisk när det gäller fantasyserier i akademisk miljö för det finns så många Harry Potter wannabes. Den här står dock på helt egna ben.

Jag lyssnade på den första boken Just One Damned Thing After Another och blev fast på direkten. Den får B B B B 



Serien handlar om institutet för historisk forskning, St Marys, där historikerna forskar om historiska händelser i respektive realtid. De vill inte kalla det för att resa i tiden men det är precis det de gör.

Det är historikern Max som berättar. I den första boken får vi veta hur hon kom till St Mary´s och blev kvar där. Dessutom några resor till olika tider, många överraskningar och oväntade vändningar.


Förutom varje äventyrlig historisk resa finns det en spännande grundhistoria som ger en extra dimension åt äventyren. Det är roligt, spännande, intressant och mycket brittiskt. Jag är fast!

Än så länge finns det sex romaner utgivna plus fem noveller. Den sjunde kommer i år.

Just nu lyssnar jag på den andra - man har nyss varit iväg för att försöka fånga en dodo....ni vet, en sån där som Alice hälsade på och som inte finns längre.

Tillägg 2016-03-02: Nu är jag klar me A symphony of Echoes och längtar efter fortsättningen! Den får också
B B B B 

                             Jag avslutar med ett citat från St Mary´s:

                   When in doubt, make tea!                                             

Coffin Road - Deckarfavorit från Yttre Hebriderna

Jag har tidigare skrivit om Peter May som har blivit en av mina favoritförfattare. I alla fall när han skriver om Yttre Hebriderna.

Coffin Road är den senaste kriminalromanen. Den släpptes nu i januari 2016. Jag köpte den omedelbart som ljudbok och har lyssnat på en mycket bra uppläsning av Peter Forbes (som läst in de andra också)

Historien börjar med att en man vaknar liggande i strandkanten på en av öarna i Yttre Hebriderna. Han vet inte vem han är, inte var han är och inte vad som hänt.

Samtidigt får vi veta att en ung flicka har svårt att acceptera att hennes pappa förmodas död efter att ha varit försvunnen länge.

Mannen har en karta där Coffin Road är utmärkt. Han hittar det hus där han tycks ha bott och gamla tidningsurklipp men kan inte få det att gå ihop.

En annan man hittas dödad och någon försöker döda honom fast han inte förstår varför, och är det kanske han som dödat den andre?

Spännande, intressant och visserligen förstår man som läsare att man blir ledd och lite lurad men det gör inget - berättelsen vindlar fram och tillbaka precis som Coffin Road över heden och vad är det för någonting som döljer sig där...

Den får B B B B av mig.

Om man får mersmak finns hans bok om Yttre Hebriderna!

Översköljd - Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk

Jag känner mig faktiskt översköljd. Jakobsböckerna (med den fullständiga titeln "Jakobsböckerna eller Den väldiga färden över sju gränser, fem språk, och tre stora religioner, de små ej att förglömma. Berättad av de döda, medelst en av författarinnan utarbetad metod för konjekturer, berikad av ett överdådigt urval Böcker, därtill understödd av Fantasien, vilken utgör naturens största Gåva till människan.") av den egensinniga Olga Tokarcuk är som ett deltalandskap. Först små rännilar och floder som ringlar sig fram och förenas i en enda stor flod för att sedan slingra hit och dit och åter dela upp sig i mindre floder och rännilar som blandar sig med varandra och delar upp sig på vägen. Och att läsa den är just att bli översköljd.

Grundhistorien är Jakob Franks liv. Jakob Frank var en  polsk-judisk man som levde under 1700-talet och grundade en sekt vars anhängare kallade sig  frankister och som mycket kort och mycket förenklat hade influenser från alla de tre Abrahamitiska religionerna. Jakob Frank ansåg sig vara Sabbatai Zewi vilken förkroppsligade Messias som skulle komma och rädda världen.  Man förkastade Talmud och levde tvärt emot vad som föreskrevs där och bröt på många sätt mot dåtidens normsystem.


Med grundhistorien som den stora floden är romanen full med bifloder och rännilar bestående i ett myller av alla de människor som på olika sätt berördes av Jakob.

Allting hänger samman, som Olga Tokarcuk skriver i sin Bibliografis not

  ..."lät mig bli varse två saker, för det första hur många fenomen som på ett subtilt sätt knyter an till varandra och för det andra att historien är ett ständigt försök att förstå det som hände och det som skulle kunna ha hänt".

Den är en fantastisk läsupplevelse och det enda man som läsare bör göra är att låta sig översköljas och följa med.

HÄR på förlagets hemsida kan man läsa mer och där finns många länkar till andra recensioner.

Den får B B B B B 
                                                  

Millenium IV - bättre än originalet?

Nu var det i och för sig ganska längesedan jag läste Millenium-trilogin men jag vet att jag tyckte väldigt mycket om den första och blev sen ganska besviken på tvåan och trean. Det är nog därför jag inte kastat mig över fyran.                  
   Jag har nu lyssnat på den i uppläsning av Stefan Sauk och det har varit riktigt roligt. Intressant och spännande med artificiell intelligens, savanter, rysk maffia, övervakningssamhället och hacking som ingredienser.

Den är inte lika bra som den första i serien men avsevärt mycket bättre än de andra två som jag tyckte spårade ur och blev ganska fåniga.

David Lagercrantz har lyckats skriva en helt osannolik historia som känns helt sannolik.


Den får B B B B 

Ingen deckare men helt ok ändå

Medlemmarna i min bokklubb SELMA vann varsitt exemplar av Sara Lövestams roman Sanning med modifikation av Piratförlaget och jag måste erkänna att om jag inte hade fått ett ex så hade jag nog aldrig kommit på idén att läsa den. Jag har läst om den men den har inte lockat mig särskilt. Nåväl, boken damp ner i brevlådan dagarna före jul och nu har jag läst den.

Även om den har fått pris för årets bästa deckardebut så är det INGEN deckare. Jag skulle vilja kategorisera den som en ganska spännande psykologisk samtidsroman.

Kauplan - en ung man som lever på flykt i Sverige åtar sig uppdrag som privatdetektiv ( lite Kalle Blomkvist är det över det hela) och får ett uppdrag av Pernilla. Kauplan ger sig runt om i Stockholm för att leta ledtrådar och så småningom börjar han ana att allt inte är som det ser ut att vara. (Tyvärr ganska uppenbart även för läsaren också).

Kauplan är lite för diffus för att väcka mitt intresse och jag kommer nog inte att läsa nästa i serien om Kauplans överlevnad men jag tycker att den var läsvärd och liksom lite uppfriskande just för att den är annorlunda - men den som tror sig få en deckare i handen tror fel.
Den får B B B 

Böcker, trädgårdspyssel och Lotta (min båt)

Idag har jag varit ute precis hela dagen och hunnit med en hel del. Först och främst har jag fått hem Lotta - en Kulkuri 30 från 1985. Nu ser jag fram mot att åka ut till min favoritö Eggegrund.







Sen har jag pysslat i trädgården. Planterat Lavendel i f.d. kryddlandet. Kryddorna får bo i krukor (de få jag verkligen vill ha)

Utsikt från udden

Jag har invigt mina nya stolar ute på udden. Ettore passade på att ta ett dopp.

Ettore på väg ner i havet

Fina, byggda i återvunnen teak

I morgon har vi SELMA-träff - min bokklubb. Vi har läst Jojo Moyes Livet efter dig. Jag vet att den har blivit höjd till skyarna och att den fått höga poäng på alla boksajter men jag var inte särskilt imponerad. Jag fångades aldrig. Jag tyckte personerna var ytliga och stereotypa. Hela historien var ganska tramsig trots det allvarliga ämnet.  Den får bara B B 

Till nästa gång ska vi läsa Roy Jacobsens De osynliga. Hon som valt den säger att den påminner om en av våra favoriter - Is av Ulla-Lena Lundberg. 

Jag har hunnit med en ny deckarbekantskap också Tony Parsons The Murder Bag. En riktigt bra historia. Det stod om den någonstans att den påminde om en riktigt bra Elizabet George. Engelsk internatskola, mörka hemligheter i högt uppsatta personers förflutna och en intressant polis. Faktiskt en av de bästa deckarna på länge! Jag läser gärna mer om Max Wolfe. B B B B 

Om dödens järnväg - till minne av de som gick under och till en pappa som överlevde

I SvD skrev Monica Braw en intressant understreckare om det australiska krigsdramat som Richard Flanagan skildrar i romanen The Narrow Road to the Deep North och som han fick Bookerpriset för 2014.

Japanerna använde krigsfångar, många australiensare, för att bygga "dödens järnväg" från Thailand till dåvarande Burma. Skildringarna av deras förhållanden under fångenskapen och arbetet är nästan oläsbara. Ofattbart.

Det har skildrats i den berömda filmen Bron över floden Kwai och det har också gjorts en ny film, The Railway Man, som jag inte sett ännu men som jag ska försöka få tag på.


Jag har inte riktigt läst klart den ännu så det är väl lite fusk att skriva redan men jag är alldeles uppfylld av den, för trots att den är hemsk och obehaglig att läsa är den samtidigt en kärleksroman och en roman om vänskap och om livet.

Richard Flanagans pappa var en av krigsfångarna och det är hans berättelse som ligger bakom romanen. Han dog samma dag som romanen gavs ut.

Här berättar Richard Flanagan i en intervju i The Telegraph om sin pappa och om arbetet med boken. Det är hans pappa som beskrivit för honom hur skämt ris smakar, hur olika lera kan kännas och hur ruttna sår luktar.

En fantastisk roman som jag kommer att minnas länge.

B B B B B 

(Årets sjätte fempoängare!)

Vargavinter och vårtecken

Jag läste på Audible.uk om en roman av en svensk författare som jag aldrig hört talas om - Wolf winter av Cecilia Ekbäck. Jag tänkte att det var ju dumt att läsa en svensk roman på engelska så jag letade reda på den svenska: I vargavinterns land. Det konstiga var ju bara att den kommit ut efter den engelska. Hmmmm?

Förklaringen är förstås att romanen är skriven på engelska och sedan översatt till svenska. Hon är född i Hudiksvall men bor numera i Kanada. Hennes föräldrar kom från Lycksele och i romanen har hon utforskat sina rötter.

Romanen utspelar sig i nådens år 1717. Maja, Paavo och deras två döttrar har lämnat Österbotten och flyttat till Svartåsen i Lappland.

Det är mörkt, kallt, kargt och främmande. En död kropp hittas, mystiska saker händer. Misstro och avundsjuka. Svåra levnadsförhållanden. Folktro och andar, trolltrummor och besvärjelser, mördare och spöken.

Suggestivt, välskrivet och spännande.
Den får B B B B




Mer om Cecilia Ekbäck kan man läsa HÄR på hennes hemsida.

Här hemma i Gävle hittade jag en liten stackars blåsippa i veckan!

Ian McEwan som bäst

Jag har precis sträckläst Ian McEwans senaste roman The Children Act och känner mig riktigt omtumlad.

Jag upptäckte Ian McEwan när jag fick The Cement Garden och har sedan läst allt utom Amsterdam, som bara inte blivit av och Hetta som ännu inte riktigt lockat. (Båda väntar i hyllan...)

Jag har väl inte tyckt riktigt lika bra om allt han skrivit - men han har något speciellt.

The Children Act handlar om en kvinnlig domare i High Court i London. Hon är specialiserad på familjerättsliga mål och tillämpar alltså The Children Act. Precis som hos oss stadgar The Children Act, bland annat att, alla mål som rör barn ska avgöras med barnets bästa för ögonen.  Jag vet, eftersom jag är domare och företrädesvis arbetar med just familjemål. Det är väl bitvis därför jag tyckte det var intressant med skildringen av det juridiska arbetet. Men man behöver verkligen inte vara jurist för att uppskatta romanen.

Föräldrarna till en ung pojke som är dödligt sjuk i leukemi och pojken själv vägrar, på grund av sin tro,  att ta emot den behandling som skulle kunna rädda hans liv. Sjukhuset begär då att domstolen ska medge behandling mot familjens vilja och det är Fiona Maye som måste bestämma det.

Hur ska hon avgöra vad som är riktigt?

Hennes make talar plötsligt om att han inte är nöjd med deras liv och kanske gör det henne extra sårbar, för hon drabbas av mötet med pojken.

Som så ofta hos Ian McEwan skildras hur vardagen plötsligt gungar till, hur livet tar en annan väg, hur en händelse blir livsavgörande.

Jag tyckte dessutom det var intressant att Ian McEwan som är uttalad ateist på ett så inkännande sätt kunnat skildra religiös övertygelse. Visst förstår man att han är kritiskt men han är inte respektlös.

Den får B B B B B 

Här är recension i The Guardian och här i The Washington Post

Ensam i Berlin av Hans Fallada och Cirkel-vantar

Nu har jag läst en av böckerna från min Bättringslista. Jag köpte Hans Falladas Ensam i Berlin redan 2013 men har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Jag tror att det har tagit emot lite att den är så himla tjock och så trodde jag att den skulle vara lite deprimerande. Men så fel jag hade!

Den var egentligen inte alls så som jag trodde att den skull vara. Jag trodde den skulle vara mörk, allvarlig och kanske lite spännande. I stället var den under den första halvan lite putslustig. Den fick mig att tänka på 30-talets pilsnerfilmer - en sorts humor som inte tilltalar mig. Konstigt, tyckte jag. Dessutom tyckte jag att det inte hände särskilt mycket. Inte var jag särskilt förtjust i huvudpersonerna heller.

Men sen händer något i romanen. Den byter helt karaktär och blir plötsligt mycket allvarligare och mörkare. Och precis som makarna Quangel har förändrats och vuxit till att bli stora hederliga människor förändras man som läsare och kan bara hoppas att man skulle kunna vara lika stor, modig, hederlig och mänsklig som de.

"Kallar ni det att vara sinnesrubbad att man betalar vilket pris som helst för att förbli en hederlig människa."

Jag tycker att den tyska titeln säger mer om boken än den svenska. "Jeder stirbt für sich allein" betyder ungefär Alla dör vi ensamma.

Här är en av de handskrivna korten som de delade ut. (bild från Wiki)

På Amsterdame Straße i Berlin finns en minnestavla till minnet av 

Otto och Elise Hampel som var förebilderna för romanen. (bild från Wiki)

Ensam i Berlin får B B B B av mig. Och jag kommer aldrig att glömma makarna Quangel.

Jag håller på att sticka ett par vantar som jag kallar för Cirkel. De är inspirerade av gamla svenska mönster. 

Tack Lars Lerin för en underbar Naturlära

Jag fick Lars Lerins bok Naturlära : limes norrlandicus i julklapp av maken. Den är precis så bra som jag trodde och hoppades. Alla vet väl att han fick Augustpriset 2014 för den.

Fantastiska bilder, vackert poetisk och fin. En bok som gör själen varm. Betraktelser om naturen och om livet. Om jag läst latinet rätt så betyder limes norrlandicus norrländska gränser eller kanske gränsen mot norrland? Tänk en sådan gåva - att kunna måla som han!

På Sandgrunds, Lars Lerins konsthall, hemsida kan man läsa mera och höra honom berätta lite om boken. Och så titta i Galleriet på alla underbara målningar.

Bilden lånad från Boktipset

Naturlära får högsta betyg B B B B B

Jag har också beställt hans ljudbok Snigelsommar - återkommer om den senare.

 Och så har jag bestämt att det ska bli en utflykt till Värmland snart...