Jag blev ombedd av författaren, Claes Tjäder, att läsa och recensera hans bok Roboten Buck. Tack för det! Jag ska på en gång säga att jag annars aldrig hade kommit på idén att läsa romanen. Jag tror att jag knappt ens hade lagt märke till den om jag sett den i någon hylla - utom möjligen för att kommentera omslaget som inte lockar mig till läsning, snarare tvärtom. Och det är synd, för romanen har en viss charm.
Jag blev inte riktigt klok på vad det är för sorts roman egentligen. På baksidan står att den är "en relationsroman om artificiell intelligens, politik, vänskap och kärlek." Huvudpersonen Caesar blir efter valet statssekreterare i det nya Framtidsdepartementet där en stor satsning på virtuell teknik, AI, och robotar energiskt arbetas fram. Caesars farfar Roffe får chansen att prova den nya tekniken, bland annat roboten Buck
Roffe skildras kärleksfullt och är den av huvudpersonen som känns mest levande och lätt att tycka om.
Romanen är välskriven och det finns ett driv i den som gör att den går fort att läsa. Men efter att ha läst den kan jag inte låta bli att undra vad författaren ville skriva för sorts roman.
I vissa stycken är den lätt satirisk och rolig på det sättet, i andra stycken hjärtevärmande och ömsint rolig men den plötsligt kommer storpolitik och terror in i bilden och då vet jag inte riktigt var den tar vägen.
Själva roboten då? Huvudpersonen Buck? Ja, han tar aldrig riktigt plats. Jag hade önskat att det var där tyngdpunkten i romanen hade legat - att det skulle ha getts större utrymme åt en diskussion om AI, om vårt förhållningssätt till AI, om farorna och framför allt om vad det är som gör oss till människor - och alltså skiljer oss från robotarna. Författaren rör sig i gränstrakterna men kliver aldrig riktigt in.
Roboten Buck får B B B.
Jag blev inte riktigt klok på vad det är för sorts roman egentligen. På baksidan står att den är "en relationsroman om artificiell intelligens, politik, vänskap och kärlek." Huvudpersonen Caesar blir efter valet statssekreterare i det nya Framtidsdepartementet där en stor satsning på virtuell teknik, AI, och robotar energiskt arbetas fram. Caesars farfar Roffe får chansen att prova den nya tekniken, bland annat roboten Buck
Roffe skildras kärleksfullt och är den av huvudpersonen som känns mest levande och lätt att tycka om.Romanen är välskriven och det finns ett driv i den som gör att den går fort att läsa. Men efter att ha läst den kan jag inte låta bli att undra vad författaren ville skriva för sorts roman.
I vissa stycken är den lätt satirisk och rolig på det sättet, i andra stycken hjärtevärmande och ömsint rolig men den plötsligt kommer storpolitik och terror in i bilden och då vet jag inte riktigt var den tar vägen.
Själva roboten då? Huvudpersonen Buck? Ja, han tar aldrig riktigt plats. Jag hade önskat att det var där tyngdpunkten i romanen hade legat - att det skulle ha getts större utrymme åt en diskussion om AI, om vårt förhållningssätt till AI, om farorna och framför allt om vad det är som gör oss till människor - och alltså skiljer oss från robotarna. Författaren rör sig i gränstrakterna men kliver aldrig riktigt in.
Roboten Buck får B B B.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar