Jag har inte varit lockad av att läsa Karl Ove Knausgård. Jag har nog snarare varit lite skeptisk till Knausgård-hypen. Helt orättvist förstås eftersom jag inte läst något...
Jag blev i alla fall intresserad av Morgonstjärnan och nu har jag läst den.
Romanen har en sorts obehaglig underton som ligger och vibrerar. Morgonstjärnan, som är ett av djävulens namn, är ständigt närvarande. Allt utspelar sig under det märkliga skenet.
Egentligen skulle jag inte tycka om romanen eftersom den inte har någon riktig handling, inte har någon huvudperson och inte får någon upplösning men jag sträckläste den!
Jag måste erkänna att Knausgård är en fantastisk författare. Språket är fantastiskt och karaktärerna är fullständigt verkliga. Deras berättelser är vardagliga men ändå obehagliga och skruvade. Ibland övergår de till att bli surrealistiska och skräckartade.
Romanen är också spännande. Den mörka klangtonen och stjärnan knyter samman de olika personernas berättelser och det finns också beröringspunkter mellan dem. Gemensamt för dem alla är att de inte är där de vill vara och inte heller den de vill vara. Verkligheten skaver i deras liv. De letar efter något Annat eller någon Annan.
Jag väntade hela tiden på att få en sorts förklaring, nå ett sorts klimax eller upplösning men så blev det inte och det är väl det enda som jag inte tycker om med den. Annars hade den nog fått full pott av mig.
Den får B B B B
