Läs något annat än Fjärilsvägen!

Jag har läst Patrik Lundbergs Fjärilsvägen och är förundrad.

Det är för mig helt obegripligt hur denna bok fylld av floskler och illa skriven har höjts till skyarna. Författaren har lyckats med konststycket att till synes skriva om sin mamma medan allt i själva verket handlar om honom själv. Han gottar sig i självömkan. Det "klassamhälle" han beskriver är som hämtat ur partiboken (S) men har ganska lite med verkligheten att göra. 

Det han beskriver verkar hämtat från 60-talet snarare än att vara en beskrivning av 80/90-talen. Det märkliga "du"-tilltalet i boken förstärker distansen som jag tycker finns till mamman. En ytlig beskrivning av en dysfunktionell familj som inte förstår att den är dysfunktionell. Jag blev mest bara beklämd av att läsa den.

Han har inte ens bemödat sig att försöka komma sin mamma in på livet. Han tecknar ingen bild av henne. Hon blir bara en sorts schabloniserad förenklad bild av "den förtryckta kvinnan i den rådande patriarkaliska strukturen".  Ingenstans får Birgitta själv komma till tals. 

Nej, Fjärilsvägen får bara B. 

Läs något annat i stället. Det finns mycket som är mycket bättre. 

Två bra men helt olika kriminalromaner

Det är alltid roligt att hitta nya deckarserier och nu har jag hittat två!

Där inget vissnar mera är första delen i en serie som utspelar sig i Edinburgh på mitten av 1800-talet. Den är skriven av Ambrose Parry som är en pseudonym för författarparet Chris Brookmayer, som skrivit flera deckare, och Dr Mariza Haetzman som är läkare med anestesi som specialitet.  Jag läste en teori om att valet av pseudonym är en blinkning åt en berömd 1700-talsläkare och kirurg, Ambroise Paré. 

Läkarstudenten Will Raven börjar arbeta hos den duktiga och erkända doktor Simpson och träffar där tjänsteflickan Sarah Fisher. De dras in i en härva av döda prostituerade, mystiska fosterfördrivare, lögner och intriger. Lite seg till att börja med men sedan blev den allt mer spännande och rakt igenom väldigt intressant. Inte minst för den medicinhistoriska vinklingen. Den andra i serien,  En njutbar död,  har redan kommit på svenska och den tredje, A corruption of blood,  kommer senare i år. 

Där inget vissnar mera får B B B B. 

En helt annan sorts kriminalroman är Christina Wahldéns Nämn inte de döda som utspelar sig i Australien. Det är den första delen i en serie som utspelar sig i Darwin som är huvudstad i Norra territoriet och som ligger typ längst upp i norr. Jag har varit i Australien men inte där. Vi vistades främst i Sidney och Blue Mountains i New South Wales men vi gjorde en resa till Uluru (fd Ayers rock) som ligger i södra delen av Norra territoriet, dvs ungefär mitt i. Jag minns att jag läste en dagstidning när vi var där och då läste om en krokodilattack i Darwinområdet. I Uluru är det öken, så där fanns tack och lov inga krokodiler. Nämn inte de döda börjar med vad som ser ut att vara en krokodilattack men det visar sig såklart inte vara riktigt så enkelt. Det är den ABBA-älskande polisen Bluey och hans nya assistent Jess som tillhör ursprungsbefolkningen som utreder det hela. Dessutom spelar svenska Greta en stor roll (förutom att hon ser ut som Agnetha Fältskog) och Mango förstås - en övergiven vallabyunge.  

Men som alltid i romaner som utspelar sig i Australien spelar själva naturen och klimatet en stor roll. Det märks att Christina Wahldén älskar Australien och att hon kan mycket. Det är mycket förutom själva deckarintrigen som är intressant, inte minst ursprungsbefolkningens kultur och historia och deras nutida förhållanden. 

Jag tyckte det var riktigt roligt att lära känna huvudpersonerna och att få befinna sig i Darwin ett tag och ser fram emot att läsa mera.

Nämn inte de döda får B B B B 

 

Stöld och tvångsförflyttning

 I lördags, när det var samernas nationaldag, passade jag på att äntligen läsa Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba och jag hann i helgen också läsa (sträckläste...) Ann-Heléne Laestadius roman Stöld.

Två sinsemellan väldigt olika böcker som skildrar samernas liv och levnadsvillkor då och nu. Och i skildringen av samernas liv finns förstås också vår gemensamma historia. 

Herrarna satte oss hit vann ju Augustpriset 2020 för bästa fackbok. Fackbok låter ju lite tråkigt men det är det sista den är. Förutom att till utseende och design vara väldigt snygg är den väldigt poetisk.

Den berättar en sorglig historia på ett finstämt och allvarligt sätt. Det är så ofta vi förfasar oss över hur andra länder behandlar eller har behandlat folk och folkgrupper men här är det vår egen historia det handlar om. Historien om hur överheten drar streck med pennan över kartan och vips måste människor lämna sitt ursprung, sitt hem sina döda och sitt liv. 

LÄS!!! Den får högsta betyg B B B B B

Också Ann-Helén Laestadius har vunnit Augustpriset men inte för den här romanen utan för ungdomsromanen Tio över ett, som jag inte har läst.

Stöld är hennes första roman för vuxna och väl värd ett Augustpris den också. 

Även om det är en vuxenroman (vad är det egentligen?) får vi följa flickan Elsa från det att hon som barn blir vittne till dödandet av hennes egen ren - eller stölden, som polisen kallar det. En händelse som kommer att forma hela hennes liv. Eftersom romanen är skriven utifrån Elsas perspektiv är den till stor del en barn- och ungdomsskildring. En mycket bra sådan. Men Elsa blir vuxen och kan inte låta bli att engagera sig i renstölderna, dödandet av renarna. 

Den är ingen kriminalroman även om den handlar om brott och är i alla fall delvis lika spännande som en. Ann-Helén Laestadius har skrivit en både sorglig och spännande roman om främlingshat, rasism och rädsla som åtminstone jag blev bitvis väldigt berörd och upprörd av att läsa.  

Stöld får också högsta betyg B B B B B

Örådet - ny roman av Jakob Sverker

Jag har aldrig tittat på Robinson eller någon annan dokusåpa och skulle nog inte ha kommit på idén att läsa romanen Örådet om jag inte läst Jakob Sverkers tidigare romanserie Europatrilogin. Så här skrev jag efter att ha läst den första delen Berättelsens Ängel. Jag tyckte väldigt mycket om hela trilogin så det kändes ändå spännande att läsa hans nya roman och självklart att tacka ja till ett recensionsexemplar. 

Örådet handlar alltså om en dokusåpa, De Skeppsbrutna. En grupp människor samlas på en liten ö i ett ö-rike i Sydostasien för att utmanas, tävla och vinna eller försvinna. Det är en brokig samling människor med olika erfarenheter och livsöden som kommer till ön tillsammans med ett litet TV-team.

I första halvan av romanen skildras resan dit, lagindelningen och utmaningarna växelvis med intervjuer med deltagarna. Som läsare blir man snabbt indragen i dynamiken och dramaturgin. Jag tyckte om att huvudpersonerna kändes levande. Några av de arton deltagarna är förstås mer utmejslade och får mer utrymme medan andra går ganska spårlöst förbi. Den som sticker ut och som är ett slags huvudperson är den före detta prästen Cecilia. Hon var väl typiskt nog den som jag tyckte minst om och hade svårast för. Jag känner mig också lite osäker på vad som egentligen var meningen med henne och hennes roll. 

 Det är riktigt spännande redan från början, det finns ett driv i berättelsen och man anar att det kommer att hända något. Något mer än deltagarnas inbördes konflikter och slitningar.

Det gör det också - en väpnad konflikt mellan rebeller och landets ledare som de dras in i med varierande följder för de olika deltagarna. Jag tyckte nog att skildringen av rebellerna, lokalbefolkningen och militären var lite skissartad. Jag förstår att de yttre händelserna mera är en fond för skeenden inom deltagarna men jag tyckte att det tappade lite fart där fast det borde ha varit tvärtom. 

Det jag tycker är roligt med Jakob Sverker är att han ger sina huvudpersoner utrymme att fundera och filosofera om de stora frågorna. Liv, död, ansvar, tro, skuld, kärlek, meningen med livet. Det är bra. Jag tror vi behöver det. Den före detta prästen Cecilia fungerar delvis som en sorts katalysator för de andras inre liv, hon väcker frågor genom sitt sätt att vara och genom den märkliga New-Age artade flumtro hon predikar. 

Örådet är välskriven, spännande och tänkvärd och får B B B B

 

Ingen deckare men helt ok ändå

Medlemmarna i min bokklubb SELMA vann varsitt exemplar av Sara Lövestams roman Sanning med modifikation av Piratförlaget och jag måste erkänna att om jag inte hade fått ett ex så hade jag nog aldrig kommit på idén att läsa den. Jag har läst om den men den har inte lockat mig särskilt. Nåväl, boken damp ner i brevlådan dagarna före jul och nu har jag läst den.

Även om den har fått pris för årets bästa deckardebut så är det INGEN deckare. Jag skulle vilja kategorisera den som en ganska spännande psykologisk samtidsroman.

Kauplan - en ung man som lever på flykt i Sverige åtar sig uppdrag som privatdetektiv ( lite Kalle Blomkvist är det över det hela) och får ett uppdrag av Pernilla. Kauplan ger sig runt om i Stockholm för att leta ledtrådar och så småningom börjar han ana att allt inte är som det ser ut att vara. (Tyvärr ganska uppenbart även för läsaren också).

Kauplan är lite för diffus för att väcka mitt intresse och jag kommer nog inte att läsa nästa i serien om Kauplans överlevnad men jag tycker att den var läsvärd och liksom lite uppfriskande just för att den är annorlunda - men den som tror sig få en deckare i handen tror fel.
Den får B B B