Ian McEwan som bäst

Jag har precis sträckläst Ian McEwans senaste roman The Children Act och känner mig riktigt omtumlad.

Jag upptäckte Ian McEwan när jag fick The Cement Garden och har sedan läst allt utom Amsterdam, som bara inte blivit av och Hetta som ännu inte riktigt lockat. (Båda väntar i hyllan...)

Jag har väl inte tyckt riktigt lika bra om allt han skrivit - men han har något speciellt.

The Children Act handlar om en kvinnlig domare i High Court i London. Hon är specialiserad på familjerättsliga mål och tillämpar alltså The Children Act. Precis som hos oss stadgar The Children Act, bland annat att, alla mål som rör barn ska avgöras med barnets bästa för ögonen.  Jag vet, eftersom jag är domare och företrädesvis arbetar med just familjemål. Det är väl bitvis därför jag tyckte det var intressant med skildringen av det juridiska arbetet. Men man behöver verkligen inte vara jurist för att uppskatta romanen.

Föräldrarna till en ung pojke som är dödligt sjuk i leukemi och pojken själv vägrar, på grund av sin tro,  att ta emot den behandling som skulle kunna rädda hans liv. Sjukhuset begär då att domstolen ska medge behandling mot familjens vilja och det är Fiona Maye som måste bestämma det.

Hur ska hon avgöra vad som är riktigt?

Hennes make talar plötsligt om att han inte är nöjd med deras liv och kanske gör det henne extra sårbar, för hon drabbas av mötet med pojken.

Som så ofta hos Ian McEwan skildras hur vardagen plötsligt gungar till, hur livet tar en annan väg, hur en händelse blir livsavgörande.

Jag tyckte dessutom det var intressant att Ian McEwan som är uttalad ateist på ett så inkännande sätt kunnat skildra religiös övertygelse. Visst förstår man att han är kritiskt men han är inte respektlös.

Den får B B B B B 

Här är recension i The Guardian och här i The Washington Post

Äta Kött?

Jag var inte vegetarian innan jag läste boken och jag kommer inte heller att bli det. Men jag kommer att välja vad jag äter med ännu större urskiljning än jag redan gör och jag tror att jag kommer att ha ett mer medvetet förhållningssätt till köttätande.  ALLA som på minsta sätt intresserar sig för mat och matlagning borde läsa boken.

Det är bok befriande fri från pekpinnar. Författaren redovisar och redogör för vad han lär sig under sin undersökning. Samtidigt berättar han, med ett personligt tilltal, om sig själv och sina egna funderingar. På så sätt är boken också en sorts filosofibok, den handlar om villkoren för vår existens. Han uppmanar oss att dra upp huvudet ur sanden och se djurhållningen i vitögat. Han vill att vi – precis som han – ska ta ställning till vårt förhållningssätt till kött, fågel och fiskätande.  Är dödandet ok? Ja, kanske om det sker på ett humant sätt. Men är det (korta) livslånga lidandet ok? Nej, skulle väl de flesta svara.  Är vi kanske skyldiga att ge djuren ett gott liv innan vi äter upp dem och inte bara minimera lidandet? Är vi beredda att betala vad det kostar?För min del är jag mest frustrerad över att vi som konsumenter har så svårt vet att vi väljer det som vi tror är rätt. Betyder ekologiskt att grisen haft ett bra liv?

Boken är skriven i USA och tack och lov har vi i Europa och Sverige något bättre regler, men vi ska inte låta lura oss.

Jag fick mycket att fundera på efter att ha läst den. Jag tror att människan är menad att äta djur. Jag tror också att det är vår skyldighet att se till att de djur vi äter har ett så bra liv som möjligt. Jag har länge så mycket som möjligt köpt ekologiskt uppfödda grisar och lamm från närliggande gårdar, men hur är det med mjölkdjuren? Lever de ett gott liv? Hur är det med alla djur som används inom mat- och kemikalieindustrin? Var ska man dra gränsen? 

Jag vet inte, men jag tycker att det är var och ens skyldighet att fundera över dessa frågor just för att de i förlängningen är frågor om villkoren för vår existens och vårt förhållningssätt till omvärden.