Jag har precis sträckläst Ian McEwans senaste roman The Children Act och känner mig riktigt omtumlad.
Jag upptäckte Ian McEwan när jag fick The Cement Garden och har sedan läst allt utom Amsterdam, som bara inte blivit av och Hetta som ännu inte riktigt lockat. (Båda väntar i hyllan...)
Jag har väl inte tyckt riktigt lika bra om allt han skrivit - men han har något speciellt.
The Children Act handlar om en kvinnlig domare i High Court i London. Hon är specialiserad på familjerättsliga mål och tillämpar alltså The Children Act. Precis som hos oss stadgar The Children Act, bland annat att, alla mål som rör barn ska avgöras med barnets bästa för ögonen. Jag vet, eftersom jag är domare och företrädesvis arbetar med just familjemål. Det är väl bitvis därför jag tyckte det var intressant med skildringen av det juridiska arbetet. Men man behöver verkligen inte vara jurist för att uppskatta romanen.
Föräldrarna till en ung pojke som är dödligt sjuk i leukemi och pojken själv vägrar, på grund av sin tro, att ta emot den behandling som skulle kunna rädda hans liv. Sjukhuset begär då att domstolen ska medge behandling mot familjens vilja och det är Fiona Maye som måste bestämma det.
Hur ska hon avgöra vad som är riktigt?
Hennes make talar plötsligt om att han inte är nöjd med deras liv och kanske gör det henne extra sårbar, för hon drabbas av mötet med pojken.
Som så ofta hos Ian McEwan skildras hur vardagen plötsligt gungar till, hur livet tar en annan väg, hur en händelse blir livsavgörande.
Jag tyckte dessutom det var intressant att Ian McEwan som är uttalad ateist på ett så inkännande sätt kunnat skildra religiös övertygelse. Visst förstår man att han är kritiskt men han är inte respektlös.
Den får B B B B B
Här är recension i The Guardian och här i The Washington Post
Jag upptäckte Ian McEwan när jag fick The Cement Garden och har sedan läst allt utom Amsterdam, som bara inte blivit av och Hetta som ännu inte riktigt lockat. (Båda väntar i hyllan...)
Jag har väl inte tyckt riktigt lika bra om allt han skrivit - men han har något speciellt.
The Children Act handlar om en kvinnlig domare i High Court i London. Hon är specialiserad på familjerättsliga mål och tillämpar alltså The Children Act. Precis som hos oss stadgar The Children Act, bland annat att, alla mål som rör barn ska avgöras med barnets bästa för ögonen. Jag vet, eftersom jag är domare och företrädesvis arbetar med just familjemål. Det är väl bitvis därför jag tyckte det var intressant med skildringen av det juridiska arbetet. Men man behöver verkligen inte vara jurist för att uppskatta romanen.
Föräldrarna till en ung pojke som är dödligt sjuk i leukemi och pojken själv vägrar, på grund av sin tro, att ta emot den behandling som skulle kunna rädda hans liv. Sjukhuset begär då att domstolen ska medge behandling mot familjens vilja och det är Fiona Maye som måste bestämma det.
Hur ska hon avgöra vad som är riktigt?
Hennes make talar plötsligt om att han inte är nöjd med deras liv och kanske gör det henne extra sårbar, för hon drabbas av mötet med pojken.
Som så ofta hos Ian McEwan skildras hur vardagen plötsligt gungar till, hur livet tar en annan väg, hur en händelse blir livsavgörande.
Jag tyckte dessutom det var intressant att Ian McEwan som är uttalad ateist på ett så inkännande sätt kunnat skildra religiös övertygelse. Visst förstår man att han är kritiskt men han är inte respektlös.
Den får B B B B B
Här är recension i The Guardian och här i The Washington Post
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar