Hjälp, vad ska jag läsa nu?

Ibland när jag avslutat en riktigt bra bok kan jag nästan bli handlingsförlamad inför valet av nästa. Jag har sååå många bra böcker som väntar på att bli lästa. Nu i vår tycker jag dessutom att det kommit så många intressanta nya.

Jag väljer mellan:

Umberto Ecos Upplaga noll. Den känns som om den skulle kunna bli en ny Eco-favorit (efter Rosens namn, Focaults pendel och Begravningsplatsen i Prag.

Lars Anderssons De Våra - en kriminalistisk roman. Jag har inte läst honom sen jag läste den underbara Snöljus för många många år sedan.


John Ironmongers Not Forgetting the Whale. En roman som jag läste om och blev helt såld... Farligt, man kanske blir besviken. En man spolas upp på en strand i Cornwall. Ingen vet att han flytt från London och civilisationen som han tror kommer att gå under.



Och så förstås Roy Jacobsens De Osynliga som jag ju måste ha läst till våravslutningen i min bokcirkel SELMA.





Tja, jag kanske ska börja med den korta poetiska roman av Jerker Sagfors som jag köpte bara för att boken var så fantastiskt vacker. Och titeln! De döda kommer från Karelen.











Här, ett utdrag:
                            "De döda kommer från Karelen

                             Kom ihåg. 
                             De döda kommer från
                             Karelen;
                             från den djupa tystnaden där skogen
                             saknar årsringar

                             Villmanstrands gator ringlar öde,
                             pestkärrornas hjul har slutat klappra mot gatstenen.
                             Bräken och granar bryter igenom asfalten.
   
                             Naturen tar tillbaka,
                             sveper sin evighet över torgen.
                             Breder en filt över staden." 
                                                                                 

Två Inger Christensen

Äntligen har jag kommit mig för att läsa Inger Christensen. Jag har av förlaget Modernista fått böckerna Det och Azorno att läsa och först nu har det blivit av.

Mitt intryck av båda verken kan sammanfattas i en enda mening. Märkligt fascinerande allmängiltig dåtidsskildring som får sinnet att vidga sig.

De två verken är trots det väldigt olika. Jag ska på en gång säga att diktverket Det är min absoluta favorit. Azorno, som är en sorts poetisk kortroman tyckte jag inte alls lika mycket om även om den också är fascinerande och läsvärd.

När jag läser Det känns det som om jag har fått komma in i författarens allra innersta naket hudlösa medvetande. Som om jag fått rumstera om därinne. En inte helt igenom angenäm känsla. Diktverket ska absolut läsas i ett sträck - som en berättelse - men sedan måste man vända tillbaka, smaka på orden, låta dem sjunka in - hitta favoriterna.

Lite av en nostalgitripp måste jag erkänna att det var att läsa Det. Den utkom 1969 och tidens politiska och samhälleliga tillstånd finns där, utan att på något sätt förta det allmängiltiga och tidlösa.

Eftersom jag läser danska funderar jag på att läsa den på originalspråket. Ett smakprov; "Det. Det var det. Så er det begyndt. Det er. Det bliver ved. Bevæger sig. Videre. Bliver til. Bliver til det og det og det". 

Det får B B B B B och Azorno får B B B