När jag var 14 år var jag på en charterresa till Kanarieöarna. Där lärde jag känna en tjej som var ett par år äldre än jag som också var på semester med sin familj. Vi umgicks en hel del, trivdes bra ihop. Solade, badade, shoppade och pratade förstås en massa.
När semestern började närma sig slutet pratade vi om att vi skulle träffas igen hemma i Sverige. Vi bodde inte i samma stad men ändå tillräckligt nära för att kunna ses ibland. Jag minns så tydligt att vi satt på en bänk vid ett av turiststråken när hon tog tag i min arm och frågade "vill du veta en hemlighet"? Jag blev nyfiken förstås och svarade ja och då lutade hon sig fram och viskade "vi är judar".
Jag blev lite ställd för jag förstod verkligen inte varför det var en hemlighet. Det betydde liksom ingenting för mig, det var inte laddat på något sätt. Jag vet inte riktigt vad jag sa, jaha, eller något sådant och sen pratade vi inte mer om det. Det var inte heller något vi pratade om under de år vi faktiskt umgicks. Sen, som så ofta händer gled vi ifrån varandra.
Jag tänker ofta på henne när jag läser om antisemitismen och hatet mot judarna. Jag tänker på att hon hade lärt sig att hennes judiska tillhörighet var en hemlighet, något som hon inte fick berätta.
Jag tänker också på den lärarkandidat som var hos oss i klassen när jag gick i femman. Han hette Simon och var jude. Vi läste om judendomen och han hade tagit med sig bland annat bönesjal, böneremmar och en kippa. Han visade och berättade. Jag minns att jag tyckte det var intressant och spännande. Jag minns också att de tuffa killarna och tjejerna i klassen pratade om honom som judesvin, jävla jude och rent allmänt pratade illa om judarna. Jag brydde mig inte om det då men som vuxen har jag tänkt på att deras antisemitism måste ha kommit någonstans ifrån - hemmet troligen.
De här händelserna som jag nu har beskrivit ägde rum i början av 1970-talet och det har länge känts väldigt avlägset. Det var ju ganska länge sedan och världen har ju förändrats. Men numera har det blivit allt tydligare att detta känns mindre avlägset nu än det gjorde för några år sedan. Många judar vågar inte visa sin judiska tillhörighet öppet, det står vakter runt judiska skolor och antisemitiska slagord skanderas i demonstrationer.
De här tre böckerna handlar alla om antisemitism. Läs dem! De är lite olika föstås, författarna har olika infallsvinklar och bakgrund men gemensamt är ändå att de skildrar hur antisemitismen ser ut och hur den brer ut sig.
Björn Wimans och Sanna Sjösvärds bok Hatet mot judarna är en blandning av Björn Wimans essäer samt porträtt och vittnesmål av Sanna Sjösvärd. Porträtten - fotografier - och de korta men plågsamma berättelserna talar för sig själva och är så viktiga att de skulle kunna få utökas och fylla en helt egen bok. Björn Wimans essäer är också mycket bra - dvs alla utom den sista. Han skildrar hur antisemitismen har vuxit fram, yttrat sig i olika former och hur försåtlig den kan vara. Hur den kan smyga sig in och bli accepterad och normaliserad. Han drar paralleller till antidemokratiska rörelser, rasism och högerpolitik. Det är väl i det där sista som jag tycker att han svävar ut lite och blir allmänt vänsterflummig i sista essäen. Även om han i en tidigare essä belyser vänsterns antisemitism så avslutar han med att ganska onyanserat varna för att allt ont kommer från höger. Det tyckte jag var synd för boken är i övrigt väldigt bra och viktig. Den får B B B B
Aron Flams bok Det här är en svensk tiger är en svidande uppgörelse med den svenska antisemitismen, inte minst den socialdemokratiska och vänsterradikala. Otroligt viktig och en ögonöppnare. Om man vill kan man lyssna på den på hans podd Dekonstruktiv kritik. Där finns för övrigt mycket bra att lyssna till. Han är satiriker med starka åsikter och inte rädd för att uttala dem. En mycket viktig röst i den svenska debatten. Den får också B B B B.
Bengt G Nilssons bok Israel och hennes fiender är också verkligen en viktig bok att läsa om man vill få en annan kunskap om Israel om Palestina och om konflikten i mellanöstern än den vi normalt får ta del av. Det som är lite extra intressant med boken är att Bengt G Nilsson var en hängiven Palestina-anhängare i många år men som på grund av sina erfarenheter från mellanöstern har ändrat åsikt. För egen del tyckte jag att det var intressant eftersom jag under min ungdom hade en vänsterradikal period och helt okritiskt tog ställning mot Israel utan att egentligen reflektera varför. Det bara var så man skulle tycka. Boken är väldigt intressant och efter att ha läst den får man en helt ny syn på Sveriges politik avseende Israel och Palestina. Den får också den B B B B
