Magisk julsaga

Jag har fuskat och sträckläst Mårten Sandéns och Lina Bodins adventskalenderbok Skorstensjul och är helt överväldigad. En sån julsaga!                          
                                                                                           
Ibland är det roligt att få vara lite barnslig. Jag tror att vuxna skulle må bra av att läsa sagor!

Den här är precis sådär magisk som bara en riktigt bra sagobok kan vara - mycket större inuti än utanpå och fylld av magi som öppnar sinnet och får oss att minnas sådant vi glömt och längta efter något vi inte visste att vi saknade.

Jag tänker inte berätta någonting, utan helt enkelt bara uppmana; LÄS!

Det är en underbar magisk värld som öppnar sig och som utspelar sig i ett vintrigt Stockholm.

Bilderna är fantastiska. Man vill liksom kliva in i dem.



Den får B B B B B 

Tove Jansson och Snarken

Jag tittade på min favorit TV-deckare, Lewis, härom kvällen. I avsnittet figurerade ett manuskript av Lewis Carrolls The Hunting of the Snark.


Jag har bara hört talas om den men aldrig läst den och när jag var ute och surfade runt lite på amazon hittade jag en utgåva med illustrationer av Tove Jansson.


Det var en kombination jag inte kunde motstå. Så nu är den enligt Amazon på väg hem till mig.

Den sattes upp på Unga Klara 1976 som då beskrev den så här:
Lewis Carroll och fem barn ger sig ut på Themsen i en båt. Det börjar som en söndagsutflykt men förvandlas till en jakt på Snarken. Carroll utnämner sig till båtens kapten och barnen förvandlas till en bankir, en jurist, en bäver, en slaktare och en bagare. Leken blir en verklig fantasi eller en fantasi om verkligheten. Var och en jagar Snarken efter sina förutsättningar och med en djupt personlig bild av vad en Snark är.


Och enligt DI Lewis-avsnittet kan det finnas en förborgad hemlighet i texten....


Och så Tove Jansson
- En av mina favoritförfattare och konstnärer! 


Jag drömmer om att få segla till Källskär!

Grattis Barbro Lindgren

Barbro Lindgren fyller 75 år idag! Tänk vilka härliga läsupplevelser jag har att tacka henne för!

Hennes bibliografi är lång som hel toarulle...

Nja inte riktigt, men lång är den. Jag hade ingen relation till Barbro Lindgren förrän jag fick barn. Vi läste böckerna om Max och om Vilda bebin.  Men SEN!!! fick jag tillsammans med min son, som då var fem-sex år, en läsupplevelse som jag aldrig glömmer (inte han heller faktiskt). Jag läste högt för oss boken Mössan och Korken flyger som kom 1997 och innehöll båda böckerna Vems lilla mössa flyger och Korken flyger.

Vi var helt uppslukade och tagna båda två.  Jag sydde en Bisamråtta (han var vår gemensamma favorit) av en gammal tröja.

GRATTIS BARBRO från mig, Erik och Bisamråttan!

Jag måste avsluta med ett citat.
Bisamråttan har precis hämtat sin anteckningsbok och deklamerar för Barnhans, Röden och Nöken


" 'Å NI RYSKA STJÄRNOR SMÅ
PÅ DEN SVARTA HIMLEN BLÅ'
deklamerade han.
 ' Himlen kan väl inte vara svart om den är blå' , sa Barnhans.
'Dikten handlar om den ryska himlen' sa Bisamråttan milt.
Då blev de svarslösa."

Minns Ulf Löfgren

Ulf Löfgren avled i måndags, den 10 oktober 2011. 

När jag hörde det kom jag att tänka på all glädje hans böcker berett mig och mina barn. Eftersom jag älskar att läsa har jag velat förmedla detta till barnen och det har medfört att vi har läst massor tillsammans.

Plötsligt kom jag ihåg böckerna om Ludde!

 Och Albin!

 Och Den flygande Orkestern

Och Färgtrumpeten!

TACK!

MITT LIV I BÖCKER - del 2

Skapandet av en Anglofil.

Staty av C S Lewis i Belfast. Ni ser väl dörren...

Det är framförallt två författarskap som lett mig in på den anglofila banan. Enid Blyton och C S Lewis. Jag har inte något specifikt minne av hur jag upptäckte Enid Blyton men hur jag upptäckte C S Lewis minns jag. Jag skulle tro att jag var i 10-årsåldern, för jag vet att jag till och från skolan gick förbi biblioteket. Ofta stannade jag till där och tillbringade en stund med att botanisera, läsa, titta och bläddra. En dag gick jag där och tittade när en av bibliotekarierna kom fram till mig och sa att hon hade en bok till mig som hon var säker på att jag skulle tycka om. Den boken var C S Lewis Min Morbror Trollkarlen och det blev början på en livslång kärlek - inte bara till det anglosaxiska utan också till C S Lewis.

Min Morbror Trollkarlen är den fristående introduktionen till Narnia-serien som tyvärr har hamnat lite i skymundan. Den skrevs visserligen efter flertalet av de andra böckerna i serien men det är i den boken man får förhistorien.

Jag vet inte hur många gånger jag har läst böckerna. Jag tröttnar aldrig. Det är lustigt att engelska barn-och ungdomsböcker så ofta inleds med att barnen av någon anledning skiljs från sina föräldrar. Det är inte alls lika påtagligt i svenska barnböcker.

Ungefär samtidigt eller kanske lite tidigare började jag läsa böckerna om Vi Fem av Enid Blyton. Finsmakarna må rynka på näsan och raljera men de böckerna är ett mitt livs stora läsupplevelser. Stämningen, miljöerna, spänningen och personerna. Jag älskade dem. De förmedlade en trygghet från en svunnen tid, ett liv som var enkelt och stabilt. För och inte tala om allt tedrickande med kakor, pajer och bullar och alla fantastiska matsäckar som packades.

Äventyrs-serien och Mysterie- böckerna läste jag också, men de kom aldrig att betyda lika mycket för mig.

Jag vet att jag inte är ensam om denna fostran. Om jag inte missminner mig beskriver Johan Hakelius en liknande erfarenhet.

MITT LIV I BÖCKER - del 1

Böcker har ända sedan jag var liten varit en viktig del i mitt liv. Mina föräldrar tyckte om att läsa och min pappa arbetade på Albert Bonniers förlag. Jag minns att han ibland hade med sig feltryckta barnböcker hem. Någon gång var det en Elsa Beskow bilderbok där pärmen var felvänd.

Mitt första egna läsminne är att jag sitter på golvet i min och min systers rum i kalasbyxor som alltid kasade ner och en tröja. Jag sitter i skräddrställning och har en STOR bok i knät. Jag önskar att jag kunde säga att det var en klassisk barnbok eller så men faktum är att det var en samlingsvolym med Walt Disney´s bästa sagor. Jag hade länge kvar boken och jag vet att jag som vuxen blev så förvånad över att den inte alls var jättestor. Ungefär som när Storstruten plötsligt blev en Lillstrut...Jag minns att jag för mitt liv inte kunde uttala eller knappt uttyda Hiawatha.

Jag läser, och läser, och läser. Jag har ingen aning om hur jag lärde mig läsa jag vet bara att när jag var fem år så kunde jag. Och sedan dess har jag aldrig slutat. 

Jag tyckte om att läsa sagor. Jag minns att vi hade alla banden i serien Barndomslandet som gavs ut åren 1963 - 64. En fantastisk samling med sagor, rim, verser och sånger.

Elsa Beskow fanns förstås hemma - inte bara den felvända. Tomtebobarnen tyckte jag om, fast jag precis som så många andra unga läsare snabbt bläddrade förbi sidan där det hemska trollet tittar fram.

H C Andersen läste jag både på danska och svenska. Jag växte upp som tvåspråkig eftersom jag tillbringade en stor del av min barndom i Danmark hos mina morföräldrar. 

Ett annat starkt läsminne är konstigt nog den lilla fyrkantiga boken med bönen

Fader Vår illustrerad av Gunlög Engberg. Jag har inte kvar vår egen gamla, men jag köpte faktiskt häromåret ett exemplar av den - riktig nostalgikick. 

Eftersom jag lärde mig läsa tidigt blev jag ganska snabbt en van läsare och började ganska snart läsa annat än bilderböcker. En fantastisk läsupplevelse var Fröken Ensam Hemma åker Gungstol av Gunnel Linde. Den framstår fortfarande för mig i ett alldeles särskilt magiskt skimmer. Jag tror att det var den fantastiska magiska realismen (som vi väl nu skulle kalla det) att plötsligt den alldeles vanliga, tråkiga världen förvandlas till ett äventyr. Fröken Ensam Hemma, Brumbo och Lillnalle färdas i sin gungstol över Korkmattohavet till Sängängen och till den hemska mörka Skrivbordsgrottan. De måste undvika de farliga Kraxebraxerna och andra ruskigheter.

 Jag älskade - och gör fortfarande - Hans Arnolds fantastiska illustrationer.

 Jag var ett ganska ensamt barn med stor fantasi. Jag tror att en av anledningarna till att böckerna kom att betyda så mycket för mig är att jag genom dem kunde fly undan den stora flodhäst som fanns där hemma men som ingen låtsades om.

(Nästa avsnitt; Skapandet av en Anglofil)