Utmärkt tysk deckare

Jag har lyssnat på romanen Snövit ska dö av Nele Neuhaus. Det är den fjärde boken i serien om kriminalpoliserna Pia Kirchhoff och Oliver von Bodenstein men den första som översatts till svenska. Jag hoppas det blir flera!

Den lilla byn Altenhein utanför Frankfurt är inte den idyll man kan tro. För tio år sedan försvann två unga flickor och en ung man, Tobias,  dömdes för det som antogs vara två mord. Tobias har nu avtjänat sitt straff och återvänt hem till sitt föräldrahem i Altenhein. Hans återkomst utlöser en lavin av olika händelser. Historien snirklar sig fram och tillbaka och när man tror att man förstått hur det hänger ihop så tar den en ny riktning. När jag hade lyssnat ungefär halvvägs kändes det som om allt var klappat och klart men det förstod jag ju att det inte kunde vara och den känslan återkom ända fram till slutet. Mycket spännande. Intressanta miljöer, roligt att få en inblick i det tyska vardagslivet och polisarbetet. Dessutom poliser som jag gärna läser mer om och vill veta hur det går för. Romanen innehåller nämligen också en del sidohistorier. Jag skulle vilja läsa  serien från början eftersom man får följa Pia Kirchhoff och Oliver von Bodenstein och ta del av deras liv.

Översättaren Christine Bredenkamp har lyckats bibehålla det tyska i den svenska översättningen på ett bra sätt. Bland annat duas inte alla som man gör i Sverige och det är en mer formell ton i polisens bemötande av de inblandade.

Den får B B B B

Och hallå där Bonniers! – Kan jag få delarna i ordning tack!

Ensam i Berlin av Hans Fallada och Cirkel-vantar

Nu har jag läst en av böckerna från min Bättringslista. Jag köpte Hans Falladas Ensam i Berlin redan 2013 men har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Jag tror att det har tagit emot lite att den är så himla tjock och så trodde jag att den skulle vara lite deprimerande. Men så fel jag hade!

Den var egentligen inte alls så som jag trodde att den skull vara. Jag trodde den skulle vara mörk, allvarlig och kanske lite spännande. I stället var den under den första halvan lite putslustig. Den fick mig att tänka på 30-talets pilsnerfilmer - en sorts humor som inte tilltalar mig. Konstigt, tyckte jag. Dessutom tyckte jag att det inte hände särskilt mycket. Inte var jag särskilt förtjust i huvudpersonerna heller.

Men sen händer något i romanen. Den byter helt karaktär och blir plötsligt mycket allvarligare och mörkare. Och precis som makarna Quangel har förändrats och vuxit till att bli stora hederliga människor förändras man som läsare och kan bara hoppas att man skulle kunna vara lika stor, modig, hederlig och mänsklig som de.

"Kallar ni det att vara sinnesrubbad att man betalar vilket pris som helst för att förbli en hederlig människa."

Jag tycker att den tyska titeln säger mer om boken än den svenska. "Jeder stirbt für sich allein" betyder ungefär Alla dör vi ensamma.

Här är en av de handskrivna korten som de delade ut. (bild från Wiki)

På Amsterdame Straße i Berlin finns en minnestavla till minnet av 

Otto och Elise Hampel som var förebilderna för romanen. (bild från Wiki)

Ensam i Berlin får B B B B av mig. Och jag kommer aldrig att glömma makarna Quangel.

Jag håller på att sticka ett par vantar som jag kallar för Cirkel. De är inspirerade av gamla svenska mönster. 

Currywurst - inte så god som jag trodde

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Jag har läst flera översvallande recensioner och flera läsare har tipsat om den i cyberrymden och bland annat skrivit att den skulle vara rolig, fantastisk och underbar.

Tja, rolig vet jag väl inte precis och varken särskilt underbar eller fantastisk.

Vi får genom författarjaget träffa Lena B, nu gammal och blind, som "upptäckte" currywursten. Hon berättar om sitt liv men det tycks mest ha utspelat sig i hennes lägenhet. Vi får höra mycket om Bremer - hennes älskare, en del om hennes man, lite om kriget och livet efter, och så småningom kommer historien fram till själva currywursten.

Det var inte alls den myllrande, slingrande berättelse jag trodde det skulle vara men helt OK.

ÄNTLIGEN BOKTRÄFF IGEN

Ni som känner mig och som har läst min gamla blogg vet vad SELMA är. Det är vår Bokklubb eller vad man vill kalla det. Vi har lite svårt att enas om något bra namn. Bokcirkel, bokklubb, bokträff, bokgäng...

Vi är i alla fall sju kvinnor som regelbundet träffas och läser böcker. Vi har hållt på i dryga fem år nu.

Vi har provat lite olika varianter men just nu gör vi så att den vi ska vara hos får bestämma vad vi ska läsa. Vi har läst klassiker, svensk skönlitteratur, utländsk skönlitteratur, nytt och gammalt allt i en salig blandning.

Till idag har vi läst Adam & Evelyn av Ingo Schulze. Jag tyckte den var rätt trevlig att läsa. Den är lättläst med korta kapitel och ett enkelt och rakt språk. Med ganska små medel lyckas Schultze ge en bild av hur det var. Det är ju inte så länge sedan muren föll - bara 20 år - ändå känns det liv han beskriver så väldigt långt borta. Jag måste bara få säga att jag inte riktigt förstod vad Adam & Eva har med det hela att göra (förutom namnen dock).

Det var roligt att få läsa den. Jag tror inte jag själv hade kommit på idén att göra det om jag inte blivit tvingad...

Så nu är det spännande att se vad vår värd har valt åt oss i julläsning.

Förutom att prata böcker (och en hel massa annat) dricker vi te, äter mackor och någon god kaka. På våren har vi säsongsavslutning. Då packar vi utflyktskorgarna och ger oss iväg. Strindbergmuseet, Hildasholm, Hälsingland runt och Stig Dagermangården bara för att nämna något.