Grattis Barbro Lindgren

Barbro Lindgren fyller 75 år idag! Tänk vilka härliga läsupplevelser jag har att tacka henne för!

Hennes bibliografi är lång som hel toarulle...

Nja inte riktigt, men lång är den. Jag hade ingen relation till Barbro Lindgren förrän jag fick barn. Vi läste böckerna om Max och om Vilda bebin.  Men SEN!!! fick jag tillsammans med min son, som då var fem-sex år, en läsupplevelse som jag aldrig glömmer (inte han heller faktiskt). Jag läste högt för oss boken Mössan och Korken flyger som kom 1997 och innehöll båda böckerna Vems lilla mössa flyger och Korken flyger.

Vi var helt uppslukade och tagna båda två.  Jag sydde en Bisamråtta (han var vår gemensamma favorit) av en gammal tröja.

GRATTIS BARBRO från mig, Erik och Bisamråttan!

Jag måste avsluta med ett citat.
Bisamråttan har precis hämtat sin anteckningsbok och deklamerar för Barnhans, Röden och Nöken


" 'Å NI RYSKA STJÄRNOR SMÅ
PÅ DEN SVARTA HIMLEN BLÅ'
deklamerade han.
 ' Himlen kan väl inte vara svart om den är blå' , sa Barnhans.
'Dikten handlar om den ryska himlen' sa Bisamråttan milt.
Då blev de svarslösa."

MiTT LIV I BÖCKER - del 5; J.R.R. Tolkien

Det är helt omöjligt att skriva om mitt liv i böcker utan att nämna Tolkien och Sagan om Ringen. Jag tror jag var 14 år då jag först kom i kontakt med böckerna. Det var två ungdomsledare som berättade om dem för mig. Jag lånade böckerna och läste, och läste och läste och läste.

Jag ville aldrig sluta. Jag ville leva kvar i ringens värld.

Så småningom köpte jag de fina pocketböckerna utgivna av AWE/Gebers. Läste och läste sönder dem. Till slut fick jag sätta gummisnoddar omkring dem för att inte bladen skulle ramla ut.

Jag vet inte hur många gånger jag läst dem - sju eller åtta.

Jag har läst dem på originalspråket också. Jag köpte pocketutgåvorna när jag var i London som 17-åring.

Jag har däremot inte läst nyöversättningen ännu. Den ligger och väntar....

Jag läste också allt annat han skrivit. Tom Bombadills äventyr, Gillis Bonde ifrån Ham till exempel.

Och så förstås hans brev till Jultomten som jag fortfarande älskar att läsa.

Mitt Liv i Böcker - del 4; Olämplig läsning

Jag tycker om att läsa böcker om andra boknördar. När jag läser hur andra boknördar beskriver sin uppväxt och introduktion till läsandet och böckernas värld hittar jag flera saker som verkar förena oss.

-Knäckt läskoden tidigt.
-Behov av eller lust till verklighetsflykt
-Ensamma i någon mening
-Fantasifulla
-Nyfikna
-All-läsare
-Slukar sig igenom det man hittar
-Kajsa Varg-läsare; dvs man tager vad man haver

Det finns säkert fler egenskaper och beteenden som förenar. Kommer ni på något kan ni ju påpeka.

Jag vet i alla fall att jag, precis som så många, dammsög mitt föräldrahem efter böcker att läsa. Och jag läste helt utan urskiljning och oavsett vad som eventuellt var passande med tanke på min ålder. Biografier, Reseskildringar, Deckare, Krigsromaner, Kärleksromaner, Skräck ja allt.

Dessutom läste jag i inte obetydlig mängd Bonniers Lexikon. Jag gillade också de där transparanta sidorna där man kunde skala av människokroppen lager efter lager.

Mina läsupplevelser från den här tiden , ungefär mellan 9 - 14 års ålder, är förstås av väldigt olika slag. Några kvarstående nostalgiska minnen är i alla fall.

Kanske aldrig mer av Leon Uris, De nakna och de döda av Norman Mailer, Min Far är Kannibal av Sten Bergman, Angelique-serien av Anne och Serge Golon, James Bond av Ian Fleming, Wilhelm Moberg, Stieg Trenter, Maria Lang, ja ni förstår.

MiTT LIV I BÖCKER - del 3 ...Kalla Kårar och Allers

Jag är glad att jag aldrig fick lära mig att bara läsa god litteratur. Inte för att mina föräldrar hade koll på vad jag läste, men ändå.Under en period i tidiga tonåren lästa jag och min dåvarande bästa kompis mängder av kiosklitteratur.

Jag vet att jag inte precis är ensam om de här läsupplevelserna och läsminnena. Bloggosfären är fylld av nostalgisuckar.

Jag undrar om det finns kiosklitteratur idag? Jag tror inte det. Nu säljs ju vanliga pocketböcker i kioskerna. Men då, på sjuttiotalet kunde man köpa Allersromaner, Barbara Cartland, Kalla Kårar och deckare av olika slag billigt.


Jag var aldrig lika förtjust i kärleksromanerna som min kompis, men det gjorde inget. Jag slukade dem lika intensivt ändå. Nu kan jag undra varför. En sorts verklighetsflykt så klart.



Lite senare slukade jag Kalla Kårar-böckerna lika intensivt och jag är fortfarande svag för skräcklitteratur. Jag minns faktiskt en del av de berättelser jag läste då, fast det är över trettio år sedan.

Kalla Kårar- serien innehöll faktiskt en hel del riktigt bra romaner. Den gavs ut av B Wahlströms bokförlag med början 1971. Bland annat gavs romaner av John Wyndham (han med The Day of the Triffids), Richard Matheson (han med I am Legend).

Så småningom tröttnade jag och började leta efter annan litteratur. Jag tror jag läste i stort sätt alla böcker i hemmet utan urskiljning, men det ska jag berätta om en annan gång.

Jag har i alla fall låtit mina barn läsa allt, från serietidningar till dussinromaner. Och de läser, alla tre.

Jag tror att det viktigaste är att man lyckas förmedla och hjälpa barnen att upptäcka GLÄDJEN och LUSTEN i att läsa.

MITT LIV I BÖCKER - del 2

Skapandet av en Anglofil.

Staty av C S Lewis i Belfast. Ni ser väl dörren...

Det är framförallt två författarskap som lett mig in på den anglofila banan. Enid Blyton och C S Lewis. Jag har inte något specifikt minne av hur jag upptäckte Enid Blyton men hur jag upptäckte C S Lewis minns jag. Jag skulle tro att jag var i 10-årsåldern, för jag vet att jag till och från skolan gick förbi biblioteket. Ofta stannade jag till där och tillbringade en stund med att botanisera, läsa, titta och bläddra. En dag gick jag där och tittade när en av bibliotekarierna kom fram till mig och sa att hon hade en bok till mig som hon var säker på att jag skulle tycka om. Den boken var C S Lewis Min Morbror Trollkarlen och det blev början på en livslång kärlek - inte bara till det anglosaxiska utan också till C S Lewis.

Min Morbror Trollkarlen är den fristående introduktionen till Narnia-serien som tyvärr har hamnat lite i skymundan. Den skrevs visserligen efter flertalet av de andra böckerna i serien men det är i den boken man får förhistorien.

Jag vet inte hur många gånger jag har läst böckerna. Jag tröttnar aldrig. Det är lustigt att engelska barn-och ungdomsböcker så ofta inleds med att barnen av någon anledning skiljs från sina föräldrar. Det är inte alls lika påtagligt i svenska barnböcker.

Ungefär samtidigt eller kanske lite tidigare började jag läsa böckerna om Vi Fem av Enid Blyton. Finsmakarna må rynka på näsan och raljera men de böckerna är ett mitt livs stora läsupplevelser. Stämningen, miljöerna, spänningen och personerna. Jag älskade dem. De förmedlade en trygghet från en svunnen tid, ett liv som var enkelt och stabilt. För och inte tala om allt tedrickande med kakor, pajer och bullar och alla fantastiska matsäckar som packades.

Äventyrs-serien och Mysterie- böckerna läste jag också, men de kom aldrig att betyda lika mycket för mig.

Jag vet att jag inte är ensam om denna fostran. Om jag inte missminner mig beskriver Johan Hakelius en liknande erfarenhet.

MITT LIV I BÖCKER - del 1

Böcker har ända sedan jag var liten varit en viktig del i mitt liv. Mina föräldrar tyckte om att läsa och min pappa arbetade på Albert Bonniers förlag. Jag minns att han ibland hade med sig feltryckta barnböcker hem. Någon gång var det en Elsa Beskow bilderbok där pärmen var felvänd.

Mitt första egna läsminne är att jag sitter på golvet i min och min systers rum i kalasbyxor som alltid kasade ner och en tröja. Jag sitter i skräddrställning och har en STOR bok i knät. Jag önskar att jag kunde säga att det var en klassisk barnbok eller så men faktum är att det var en samlingsvolym med Walt Disney´s bästa sagor. Jag hade länge kvar boken och jag vet att jag som vuxen blev så förvånad över att den inte alls var jättestor. Ungefär som när Storstruten plötsligt blev en Lillstrut...Jag minns att jag för mitt liv inte kunde uttala eller knappt uttyda Hiawatha.

Jag läser, och läser, och läser. Jag har ingen aning om hur jag lärde mig läsa jag vet bara att när jag var fem år så kunde jag. Och sedan dess har jag aldrig slutat. 

Jag tyckte om att läsa sagor. Jag minns att vi hade alla banden i serien Barndomslandet som gavs ut åren 1963 - 64. En fantastisk samling med sagor, rim, verser och sånger.

Elsa Beskow fanns förstås hemma - inte bara den felvända. Tomtebobarnen tyckte jag om, fast jag precis som så många andra unga läsare snabbt bläddrade förbi sidan där det hemska trollet tittar fram.

H C Andersen läste jag både på danska och svenska. Jag växte upp som tvåspråkig eftersom jag tillbringade en stor del av min barndom i Danmark hos mina morföräldrar. 

Ett annat starkt läsminne är konstigt nog den lilla fyrkantiga boken med bönen

Fader Vår illustrerad av Gunlög Engberg. Jag har inte kvar vår egen gamla, men jag köpte faktiskt häromåret ett exemplar av den - riktig nostalgikick. 

Eftersom jag lärde mig läsa tidigt blev jag ganska snabbt en van läsare och började ganska snart läsa annat än bilderböcker. En fantastisk läsupplevelse var Fröken Ensam Hemma åker Gungstol av Gunnel Linde. Den framstår fortfarande för mig i ett alldeles särskilt magiskt skimmer. Jag tror att det var den fantastiska magiska realismen (som vi väl nu skulle kalla det) att plötsligt den alldeles vanliga, tråkiga världen förvandlas till ett äventyr. Fröken Ensam Hemma, Brumbo och Lillnalle färdas i sin gungstol över Korkmattohavet till Sängängen och till den hemska mörka Skrivbordsgrottan. De måste undvika de farliga Kraxebraxerna och andra ruskigheter.

 Jag älskade - och gör fortfarande - Hans Arnolds fantastiska illustrationer.

 Jag var ett ganska ensamt barn med stor fantasi. Jag tror att en av anledningarna till att böckerna kom att betyda så mycket för mig är att jag genom dem kunde fly undan den stora flodhäst som fanns där hemma men som ingen låtsades om.

(Nästa avsnitt; Skapandet av en Anglofil)

Orolig, tankspridd och okoncentrerad...

Det är svårt att få något vettigt gjort just nu. Jag försöker låta bli att orora mig, men det är lättare sagt än gjort...
Vi väntar på besked om vad för slags tumör min yngsta dotter har i munnen och vad som ska hända...
Även om vi inte egentligen alls behöver tro det värsta så ....ja ni vet  hur lätt de svartaste tankarna tar överhanden. Det går i alla fall åt en massa energi för att hålla undan dem.

Jag läser förstås - men har svårt att koncentrera mig. Jag stickar - det är dessbättre både lugnande och avstressande. Jag yogar och tränar flera gånger i veckan och det känns som om det är livsviktigt. Jag känner att jag riktigt bokstavligt får svettas ut oron.