Stöld och tvångsförflyttning

 I lördags, när det var samernas nationaldag, passade jag på att äntligen läsa Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba och jag hann i helgen också läsa (sträckläste...) Ann-Heléne Laestadius roman Stöld.

Två sinsemellan väldigt olika böcker som skildrar samernas liv och levnadsvillkor då och nu. Och i skildringen av samernas liv finns förstås också vår gemensamma historia. 

Herrarna satte oss hit vann ju Augustpriset 2020 för bästa fackbok. Fackbok låter ju lite tråkigt men det är det sista den är. Förutom att till utseende och design vara väldigt snygg är den väldigt poetisk.

Den berättar en sorglig historia på ett finstämt och allvarligt sätt. Det är så ofta vi förfasar oss över hur andra länder behandlar eller har behandlat folk och folkgrupper men här är det vår egen historia det handlar om. Historien om hur överheten drar streck med pennan över kartan och vips måste människor lämna sitt ursprung, sitt hem sina döda och sitt liv. 

LÄS!!! Den får högsta betyg B B B B B

Också Ann-Helén Laestadius har vunnit Augustpriset men inte för den här romanen utan för ungdomsromanen Tio över ett, som jag inte har läst.

Stöld är hennes första roman för vuxna och väl värd ett Augustpris den också. 

Även om det är en vuxenroman (vad är det egentligen?) får vi följa flickan Elsa från det att hon som barn blir vittne till dödandet av hennes egen ren - eller stölden, som polisen kallar det. En händelse som kommer att forma hela hennes liv. Eftersom romanen är skriven utifrån Elsas perspektiv är den till stor del en barn- och ungdomsskildring. En mycket bra sådan. Men Elsa blir vuxen och kan inte låta bli att engagera sig i renstölderna, dödandet av renarna. 

Den är ingen kriminalroman även om den handlar om brott och är i alla fall delvis lika spännande som en. Ann-Helén Laestadius har skrivit en både sorglig och spännande roman om främlingshat, rasism och rädsla som åtminstone jag blev bitvis väldigt berörd och upprörd av att läsa.  

Stöld får också högsta betyg B B B B B

I Sverige är vi väl inte antisemiter - eller?

När jag var 14 år var jag på en charterresa till Kanarieöarna. Där lärde jag känna en tjej som var ett par år äldre än jag som också var på semester med sin familj. Vi umgicks en hel del, trivdes bra ihop. Solade, badade, shoppade och pratade förstås en massa. 

När semestern började närma sig slutet pratade vi om att vi skulle träffas igen hemma i Sverige. Vi bodde inte i samma stad men ändå tillräckligt nära för att kunna ses ibland. Jag minns så tydligt att vi satt på en bänk vid ett av turiststråken när hon tog tag i min arm och frågade "vill du veta en hemlighet"? Jag blev nyfiken förstås och svarade ja och då lutade hon sig fram och viskade "vi är judar".

Jag blev lite ställd för jag förstod verkligen inte varför det var en hemlighet. Det betydde liksom ingenting för mig, det var inte laddat på något sätt. Jag vet inte riktigt vad jag sa, jaha, eller något sådant och sen pratade vi inte mer om det. Det var inte heller något vi pratade om under de år vi faktiskt umgicks. Sen, som så ofta händer gled vi ifrån varandra.

Jag tänker ofta på henne när jag läser om antisemitismen och hatet mot judarna. Jag tänker på att hon hade lärt sig att hennes judiska tillhörighet var en hemlighet, något som hon inte fick berätta. 

Jag tänker också på den lärarkandidat som var hos oss i klassen när jag gick i femman. Han hette Simon och var jude. Vi läste om judendomen och han hade tagit med sig bland annat bönesjal, böneremmar och en kippa. Han visade och berättade. Jag minns att jag tyckte det var intressant och spännande. Jag minns också att de tuffa killarna och tjejerna i klassen pratade om honom som judesvin, jävla jude och rent allmänt pratade illa om judarna. Jag brydde mig inte om det då men som vuxen har jag tänkt på att deras antisemitism måste ha kommit någonstans ifrån - hemmet troligen. 

De här händelserna som jag nu har beskrivit ägde rum i början av 1970-talet och det har länge känts väldigt avlägset. Det var ju ganska länge sedan och världen har ju förändrats. Men numera har det blivit allt tydligare att detta känns mindre avlägset nu än det gjorde för några år sedan. Många judar vågar inte visa sin judiska tillhörighet öppet, det står vakter runt judiska skolor och antisemitiska slagord skanderas i demonstrationer. 

De här tre böckerna handlar alla om antisemitism. Läs dem! De är lite olika föstås, författarna har olika infallsvinklar och bakgrund men gemensamt är ändå att de skildrar hur antisemitismen ser ut och hur den brer ut sig. 

Björn Wimans och Sanna Sjösvärds bok Hatet mot judarna är en blandning av Björn Wimans essäer samt porträtt och vittnesmål av Sanna Sjösvärd. Porträtten - fotografier - och de korta men plågsamma berättelserna talar för sig själva och är så viktiga att de skulle kunna få utökas och fylla en helt egen bok. Björn Wimans essäer är också mycket bra - dvs alla utom den sista. Han skildrar hur antisemitismen har vuxit fram, yttrat sig i olika former och hur försåtlig den kan vara. Hur den kan smyga sig in och bli accepterad och normaliserad. Han drar paralleller till antidemokratiska rörelser, rasism och högerpolitik. Det är väl i det där sista som jag tycker att han svävar ut lite och blir allmänt vänsterflummig i sista essäen. Även om han i en tidigare essä belyser vänsterns antisemitism så avslutar han med att ganska onyanserat varna för att allt ont kommer från höger. Det tyckte jag var synd för boken är i övrigt väldigt bra och viktig. Den får B B B B

Aron Flams bok Det här är en svensk tiger är en svidande uppgörelse med den svenska antisemitismen, inte minst den socialdemokratiska och vänsterradikala. Otroligt viktig och en ögonöppnare. Om man vill kan man lyssna på den på hans podd Dekonstruktiv kritik. Där finns för övrigt mycket bra att lyssna till. Han är satiriker med starka åsikter och inte rädd för att uttala dem. En mycket viktig röst i den svenska debatten. Den får också B B B B.

Bengt G Nilssons bok Israel och hennes fiender är också verkligen en viktig bok att läsa om man vill få en annan kunskap om Israel om Palestina och om konflikten i mellanöstern än den vi normalt får ta del av. Det som är lite extra intressant med boken är att Bengt G Nilsson var en hängiven Palestina-anhängare i många år men som på grund av sina erfarenheter från mellanöstern har ändrat åsikt. För egen del tyckte jag att det var intressant eftersom jag under min ungdom hade en vänsterradikal period och helt okritiskt tog ställning mot Israel utan att egentligen reflektera varför. Det bara var så man skulle tycka. Boken är väldigt intressant och efter att ha läst den får man en helt ny syn på Sveriges politik avseende Israel och Palestina. Den får också den B B B B

 

Nytt år - Två lästips från julledigheten

Gott nytt år och god fortsättning! Just nu när jag skriver det här är det kallt och snöar ute men annars har vintern hittills varit grå och trist. Inte dagsljus på hela dagen. Vi har haft en lugn och stillsam jul med tid att läsa. Ett par böcker vill jag tipsa om.

Morfars pistol av Jakob Lind var verkligen så bra som utlovats. Jakob Lind skriver om sin morfar som var (misslyckad...) chef för Svenska Brigaden under finska inbördeskriget 1918. Den är spännande som en deckare eftersom man får följa författarens sökande efter information och pusselbitar.

På köpet får man lära sig en hel del historia om både om Sverige och Finland men också om författarens familjs historia. Det gör att berättelsen om morfars pistol blir personlig och kommer nära. 

Jag slogs återigen av hur lite i alla fall jag lärde mig i skolan om finska inbördeskriget. Det är sorglig läsning eftersom det handlar om krig, ett inbördeskrig där grannar och vänner slogs mot varandra vilket gav djupa sår. 

Men berättelsen är inte sorglig i den meningen att den är tung att läsa. Tvärtom är den faktiskt ibland väldigt underhållande. Inte minst i beskrivningen av de fascinerande och bitvis excentriska människor Jakob Lind skriver om. Den får full pott!  B B B B B 

All the devils are here av Louise Penny är den 16:e boken i serien om den kanadensiske kriminalinspektören Armand Gamache. Den kom ut under hösten 2020 men jag läste den först nu i julhelgen. Det gick alldeles för fort. Det är lustigt hur vissa romaner bara flyter på, att läsa dem kräver ingen ansträngning alls. Det beror inte på att språket är banalt eller att handlingen är okomplicerad för så är det inte alls. Snarare tvärtom. Det är helt enkelt så att det finns ett driv i berättandet och att det är spännande. Det som har varit roligast med att följa Gamache genom alla sexton romaner är att det händer en massa även på det personliga planet. Inte bara vad avser Gamache själv utan också hans familj, hans vänner och kolleger. Ständigt händer det något som vänder upp och ner på tillvaron och gör att man som läsare sitter som på nålar och undrar hur det ska gå. Romanerna är alltid bra om än några sticker ut som fantastiska. Det här är en av dem. 

Den får B B B B B 

Har ni inte läst dem än så gör det. 

Numera finns de flesta översatta till svenska.

 
 

Pax Mariae och besök på slottet

 Jag har varit i Mariefred. Världens minsta stad, vackert belägen och granne med Gripsholms slott. 

För er som bevarat barnasinnet och gärna läser böcker för yngre läsare och som gillar skräckisar kan jag tips om att det finns en stadsvandring i PAX-böckernas fotspår. 

Pax-serien består av tio böcker, alla med mytiska namn - Nidstången, Grimmen, Mylingen, Bjäran, Gasten, Näcken, Pestan, Vitormen, Maran och Draugen.

De är skrivna av Åsa Larson och Ingela Korsell och illustrerade av  Henrik Jonsson. 

Så här presenteras serien av förlaget, Bonnier Carlsen:

"I den lilla staden Mariefred börjar konstiga saker att hända. Onda krafter försöker erövra det hemliga, magiska biblioteket, som funnits under kyrkan i hundratals år. Väktarna Estrid och Magnar har vigt sina liv åt att skydda biblioteket, men i takt med att de blir äldre börjar bibliotekets magiska skydd försvagas. Bröderna Alrik och Viggo visar sig vara utvalda för att hjälpa till att försvara biblioteket mot de mörka krafter som vill ta makt över det. Alrik och Viggo måste använda både styrka och list för att övervinna alla övernaturliga otyg som väcks till liv i staden. Men pojkarna har också strider att utkämpa i sitt vardagsliv."

Det är lätt att tycka om bröderna Alrik och Viggo och roligt att läsa om fornnordiska monster och varelser. Riktigt ruggigt ibland. Nästan lite väl läskigt. Dessutom en väldigt fin skildring av pojkarnas utsatthet och trassligheter men också av kärlek och vänskap.

De har i stort sett allt man kan önska av en riktigt bra serie för ungdomar och oss andra...

Nu har jag alltså promenerat upp till kyrkan på kullen där det hemliga biblioteket ligger gömt under marken. Jag har sett Mäster Skräddares gård, Magnar och Estrids hus på Klostergatan och lite till och så förstås Gripsholms Slott. Jätteroligt!

Mariefred heter alltså så eftersom det ligger där klostret Pax Mariae låg för länge länge sedan.

Det var jag som skulle dö - kärleksfull och viktig berättelse

Natalie Verständig Axelius berättar sin morfars historia i boken Det var jag som skulle dö. Man kan undra om det behövs ytterligare en berättelse med minnen från kriget, från ghettot, från flykten och från överlevandet. Svaret är ja, det gör det.

Den här berättelsen är välskriven och väldigt kärleksfull utan att vara det minsta sentimental. Det som jag tyckte var speciellt är skildringen av att komma till Sverige. Att komma hit, leva här och försöka skapa sig en framtid tillsammans med människor som inte kände till, inte visste eller inte ville veta vad han, hans familj och vänner fått utstå. Sådant som var så fruktansvärt att det inte ens går att prata om än mindre berätta.

Hon beskriver en väldig ensamhet mitt i det nya livet mitt i familjen.

Boken fick också tiden att krympa lite. Natalie Verständig Axelius skriver alltså om sin morfar...morfar. Inte längre tillbaka än så.

För den som vill veta mer om bland annat judarnas historia i Sverige kan jag rekommendera ett besök på det nya Judiska Museet i Stockholm.

Den får B B B B B

Berättelser från Kolyma

När jag började läsa  Genom snön, första delen av Varlam Sjalamovs berättelser från Kolyma hade jag inte så noga funderat över vad som väntade. Hade jag vetat det hade jag kanske tvekat att läsa hans berättelser. De är ibland helt enkelt outhärdliga i sin skildring av livet i det iskalla helvete han befann sig i.

Kolyma är ett område i nordöstra Ryssland där Sovjetmakten skapade lägret Dalstroj för att bryta guld. Från början var det ungefär lika stort som Sverige men i slutet fem gånger så stort - ofattbart.

Sjalamov arresterades som kontrarevolutionär trotskist och skickades till Kolyma 1937. Han blev kvar där i nästan 20 år.
Han började skriva dikter under 50-talet och påbörjade också berättelserna. De avslutades 1974. Han blev svårt invalidiserad och sjuk och avled den 17 januari 1982. Han ligger begravd i Moskva.

Förutom själva berättelserna skriver Sjalamov korta noteringar under rubriken "Vad jag såg och lärde mig i lägret", bland annat "1. Den mänskliga kulturens, civilisationens extrema bräcklighet. Människan förvandlas till ett rovdjur på tre veckor - vid tungt arbete, kyla, svält och misshandel. "

Det går inte att förstå hur någon kan överleva det som Sjalamov skildrar. Det går inte att förstå hur någon människa kan utsätta en medmänniska för det som han berättar om, det vill man helt enkelt inte kunna förstå. Och så kylan...

Ur berättelsen Timmermännen: "Någon termometer visade man inte för arbetarna, och det behövdes inte heller - till arbetet måste man gå oavsett temperatur. Dessutom kunde veteranerna göra en nästan exakt uppskattning av kylan utan termometer: om det ligger kölddimma är det fyrtio minusgrader utomhus; om luften väser när man andas ut, men det fortfarande inte är svårt att andas, då är det fyrtiofem grader: om det låter när man andas och man blir andfådd - femtio grader. Under femtiofem grader - då fryser loskorna i luften. Nu hade loskorna frusit i luften i ett par veckor."

Allt är trots allt inte totalt nattsvart - Sjalamov skildrar också mänsklig värme och medmänsklighet mitt i eländet.

Fantastiska berättelser som man skulle önska inte vore sanna. Läs!

Genom snön får B B B B B

På svenska finns också samlingen Skovelmästaren - berättelser från Kolyma

Två kriminalromaner utöver det vanliga.

Det är roligt med böcker som ger en kunskap om sådant man inte kände till. Det är extra roligt när det handlar om kriminalromaner. Själva deckarintrigen behöver inte vara den mest spännande om grundhistorien är tillräckligt intressant.
Tove Alsterdal skriver sådana kriminalromaner. Jag har inte läst alla hennes romaner men de här två tyckte jag väldigt bra om två av dem.

Hennes senaste roman Blindtunnel fångade mig och höll mig kvar. Intressant och med ett driv som inte hade så mycket med det aktuella brottet att göra som med det historiska brottet och kanske framförallt fördrivningen av tyskarna från Sudettyskland efter andra världskriget. Väldigt roligt att få läsa om Böhmen och Prag i en svensk deckare.

Folkfördrivning och etnisk utrensning - igen. Jag ska erkänna att jag inte kände till den delen av andra världskrigets historia. En förfärlig historia. Miljontals tyskar fördrevs från sina hem där de levt i generationer. Egendomar konfiskerades. Det finns mycket att läsa om det har jag sett och en hel del dokumentärer som man kan hitta på Youtube.

Blindtunnel får B B B B

Den tidigare, som jag också tyckte väldigt bra om var I tystnaden begravd. Den handlar också om mörka hemligheter i det förflutna. Den här gången om de svenska kommunisternas drömmar om att delta i uppbyggandet av Sovjetunionen och vad som hände dem när de återvände och försökte berätta om hur de verkligen var.

I tystnaden begravd får också B B B B

Om man får säga så, så tycker jag att Tove Alsterdal skriver väldigt osvenska deckare - och det är bra!

Spännande och intellektuell thriller

Del 1

Det är roligt att få tag i böcker som, förutom att de  är spännande,  ger kunskap och väcker nyfikenhet. Berättelsens Ängel av Jakob Sverker är en sådan. Det är den första delen av en trilogi som författaren kallar Europatrilogin. De följande heter Heidenstams misstag och Äventyrliga hjärtan och de ligger och väntar i bokhyllan.  På Jakob Sverkers hemsida kan man läsa att han själv kallar det han skriver för filosofisk spänning och det är en träffande beskrivning.

Del 2

Förutom att det har varit väldigt roligt att läsa boken har jag haft stor glädje av författarens podcast Äventyret Europa. Där berättar Jakob Sverker om bakgrunden till trilogin, om inspirationen till huvudpersonen och mycket annat som återfinns i böckerna. Att lyssna på den ger hela berättelsen en annan dimension och bidrar till en djupare läsupplevelse. I podcaster kan man också lyssna på böckerna som följetong. Hittills har det bara kommit fyra avsnitt men jag hoppas han fyller på med flera snart!

Så här beskriver Jakob Sverker trilogin "Trilogin består av tre politiska och filosofiska spänningsromaner: Berättelsens ängel, Heidenstams misstag  och Äventyrliga hjärtan. De handlar om konfrontationen mellan den auktoritära, nynazistiska rörelsen Förbundet för Europas frihet, med anspråk på att härska i Europa, och Sveriges Radios utrikeskorrespondent i Paris, Carl-Henrik Wiberg. Till sin hjälp får Carl-Henrik marknadsassistenten Madeleine Raeder som gör kometkarriär på ett stort franskt företag. Utan att inledningsvis veta om det bär hon även på en hemlighet rörelsen vill komma över."

Del 3

Det tog lite tid att komma in i handlingen, förutom huvudpersonerna Carl-Henrik Wiberg och Madeleine Raeder, rör sig flera andra ut och in i handlingen och man förstår att allt hänger ihop på ett eller annat sätt men inte hur. Som läsare får man många pusselbitar att sitta och fundera på innan man börjar ana hur de hänger ihop.

Men boken är inte bara spännande och välskriven utan är också sprängfylld av litteratur, historia och filosofi. Jag har bland annat blivit nyfiken på och varit tvungen att läsa på om Walter Benjamin (tysk filosof mm) och om René Char (fransk författare). Dessutom är Carl-Henrik Wiberg en mycket trevlig bekantskap.

Det är inte det att romanen utspelar sig i Paris utan det är hela det sätt på vilket den är skriven som gör att den känns väldigt osvensk och faktiskt lite omodern och det är INTE något negativt utan tvärtom bara väldigt upplyftande och uppfriskande.

Berättelsens Ängel får B B B B B och jag kastar mig nu omedelbart över del 2, Heidenstams misstag.

En sång för Nagasaki

Det finns människoöden som kryper in under huden eller kanske snarare, i det här fallet, rakt in i hjärtat. Takashi Nagai föddes 1908 i Matsue i Japan och dog 1951 i Nagasaki. Han konverterade till Katolicismen, blev svårt sjuk av sitt arbete med att som läkare utveckla röntgentekniken och skadades svårt samt förlorade sin fru när Nagasaki bombades med en atombomb den 9 augusti 1945.

Han räddades genom ett mirakel och överlevde. Trots sin svåra sjukdom och lidande arbetade han ända in i det sista med att hjälpa offren för atombomben och att försöka sprida kärlek och och försoning i Nagasaki.


Han skrev flera böcker och det har både skrivits om honom och gjorts filmer och det har precis gjorts en ny film om honom -  All that remains.


Jag har läst Paul Glynns bok En sång för Nagasaki som handlar om Takashi Nagai men också om Tystnaden som handlar om de kristnas förtryck och de kristna  martyrerna i skiftet 1500-1600-talet, som för övrigt också har filmatiserats nu - Silence. 
Japans historia, filosofi och utveckling. Han beskriver särskilt Japans kristna historia. Jag läste förra året Shusako Endos historiska roman

Martyrerna Paulus Miki och hans följeslagare som dödades 1597 firas för övrigt den 6 februari i den katolska Kyrkan. Här är ett urklipp ur Helgonkalendern från Katolska Liturgiska Nämndens hemsida

"...Trots detta förblev många trogna mot sin kristna tron, man höll ihop och i Nagasaki bröt ett kristet uppror ut 1637. I gatorna hängdes banderoller som hyllade Altarets sakrament och överallt ropades Jesu och Marias namn. Upproret krossades och 25 000 kristna massakrerades. Nu stängde Japan sig mot omvärlden och den förföljda kyrkan gick under jorden (ungefär som det är i Nordkorea, när dessa rader skrivs).
Isolationen varade två hundra år. När missionärer från Väst äntligen fick komma in, 1865, trädde tusentals kristna fram ur ingenstans. De kunde fortfarande lite latin, de ägde reliker av sina dödade präster och de bad om figurer av Jesus och Maria. Inte minst i Nagasaki var tron levande. Denna stad, där så många kristna gett sina liv, förstördes 9 augusti 1945 av den amerikanska atombomben, tre dagar efter bomben över Hiroshima. Den omfattande katastrofen, ett fasanfullt dödande av oskyldiga civila, skildras gripande i boken En sång för Nagasaki (Catholica). Den handlar om en kristen läkare, Takashi Nagai (ett framtida helgon?). 

Den familj Takashi Nagai hyrde rum hos var en av familjerna som under de 200 år som kristendomen var förbjuden förvaltat och bevarat tron genom att verka i det fördolda. Fascinerande.

Takashi Nagai i ruinerna efter atombomben

Katedralen i Nagasaki

Katedralen i Nagasaki förstördes vid bombningen. Bara en kyrklocka klarade sig. Flera helgonskulpurer förstördes, bland annat en av Den Heliga Jungfrun Maria. Hennes huvud finns dock kvar och påminner på ett väldigt konkret sätt om hur fruktansvärt skadade människorna blev.

 Både Tystnaden och En sång för Nagasaki får
 B B B B B 

Deckarmys och sjukskrivning

Jag var hos min örondoktor i tisdags och hon sjukskrev mig 50% under två månader. Förutom min Menière på höger öra har jag sedan i höstas haft svår tinnitus i det vänstra Jag ska få en till hörapparat till det örat men det dröjer ett tag och efter att ha försökt klara av att jobba som vanligt är jag nu helt slut. Det blir en nedåtspiral eftersom trötthet och stress på verkar M-örat så att det blir värre och då blir tinnitusen värre och ja... nedåt, som sagt.


Det passar bra att lyssna på ljudböcker eftersom tystnaden bara gör tjutandet värre. Så nu lyssnar jag och stickar.

En deckarbekantskap som jag kommit att uppskatta allt mer ju fler böcker jag läst är Elly Griffiths.

Hon skriver om arkeologen Ruth Galloway och DCI Harry Nelson och böckerna utspelar sig i Norfolk ett grevskap i östra England med lång kustlinje och speciell natur, inte minst saltängarna.

Hennes romaner om Ruth Galloway är en märklig mix av modern polisroman och brittiskt myspys med mystiska oförklarliga händelser, historiska gåtor och märkliga sammanträffanden. Som vanligt när man gillar en serie så är det alltid ett trevligt återseende när det kommer en ny i serien. Alldeles nyligen har den åttonde i serien kommit och man MÅSTE läsa dem i ordning, annars går man miste om en hel del.







Här är de i ordning:

 1 - Crossing Places, Flickan under jorden (2009)

2 - The Janus Stone, Janusstenen (2010)

3 - The House at Sea´s End, Huset vid havets slut (2011)

4 - A Room full of Bones, Känslan av död (2011)

5 - A Dying Fall, En orolig grav (2012)

6 - The Outcast dead, De utstötta (2014)

7 - The Ghost Fields, De öde fälten (2015)

  8 -The Woman in Blue (2016)







Alla sju som jag hittills läst får B B B B 

Kerstin Thorvall på scenen

Jag var på teater häromdagen och såg pjäsen "När man skjuter arbetare" efter Kerstin Thorvalls roman i uppsättning av Teater Västernorrland.

Fantastisk!

Jag läste boken för många år sedan men tyckte den var fantastiskt bra.


Jag har för övrigt läst nästan allt hon skrivit. Som vilsen tonåring minns jag att jag lånade "Vart ska du gå, ut" på biblioteket och jag läste "Det mest förbjudna" och blev väldigt berörd.


Ni blev jag sugen på att läsa biografin över henne. Finns i pocket!

Krigets vindar

Jag tittar på TV-serie från tidigt 80-tal och tycker att den är riktigt bra! Det handlar om serien som bygger på Herman Wouks romanserie om andra världskriget. Krigets vindar och Krig och hågkomst.
I Sverige gavs de ut i fyra delar Natalie, Pamela , Natalies flykt samt Pug och Pamela. Alla i ganska tramsiga omslag...  Jag minns i alla fall att jag tyckte om dem. Jag sträckläste allihop.



Jag vet inte om det är 70-årsjubileet av krigsslutet i Europa eller om det är att jag läste The Narrow road to the deep north och Landsmän men jag har snöat in (igen) på Andra världskriget.



Jag såg att TV-serien Krig och hågkomst nu kommit ut på DVD och då insåg jag att jag ville titta på serien igen. Det är en riktig nostalgitripp att se alla skådespelarna - bland annat Robert Mitchum, Ali McGraw och Ben Murphy.



För er som inte känner till serien så handlar den om familjen Henry och en del av de människor de möter och allt de råkar ut för under krigsåren. Pappa Victor (Pug) är marinattaché i Berlin då Tyskland anfaller Polen. Sonen Byron befinner sig tillsammans med judinnan Natalie i Polen och måste fly därifrån. Den andra sonen, Warren, är i flottan och hamnar så småningom i Pearl Harbour och kriget mot Japan.


Jag tror att den är historiskt korrekt och det är ju intressant men sen är det kärlek, svek, vänskap och livsöden.



Herman Wouk, som fyller 100 år den 27 maj, har skrivit flera romaner. Jag har nu beställt de två som handlar om Israels historia - Hoppet och Äran.







Hans romaner gavs för ett par år sedan givits ut i nya fräscha och snygga omslag.

Krigets vindar och Krig och hågkomst får B B B B 
(Fast det är länge sedan som sagt)

Böcker från Jerusalem

Oj oj oj vad tiden går! Jag såg att jag inte har skrivit något under september. Ja, ja jag har haft mycket omkring mig och jag har ju bestämt att bloggandet bara ska vara roligt, aldrig betungande.

Jag har precis kommit hem efter en fantastisk vecka i Israel. Vi har varit ett par dagar i Galileen och gått (bussat) i Jesu fotspår. Därefter fem dagar i Jerusalem. Det är en otroligt häftig stad.

Sista dagen hittade jag en boklåda som sålde engelska böcker och då passade jag på att göra slut på mina israeliska shekel. Tre böcker blev det,

 - en deckare som utspelar sig i Jerusalem i modern tid. Den andra i en serie med chief superintendent Michael Ohayon,

 - en överlevnadshistoria från andra världskriget om hur en katolsk barnflicka och hennes judiska skyddsling överlever kriget. Den bygger på en sann berättelse,


- en märklig roman om en man Ebenezer Shneerson som efter andra världskrigets slut upptäcker att han inte vet något om sin egen barndom eller familj men är bärare av hela den judiska kulturen. Han kan recitera all judisk poesi, rabbla Einsteins relativitetsteori.  Ja, den handlar om honom och hans son. På baksidan jämförs han med Gabriel Garcia Marquez Hundra år av ensamhet. Spännande och intressant tycker jag.




Jag köpte ytterligare en bok i en jättefin boklåda vid The American Colony - där Nåås-borna bodde när de kommit till Jerusalem. (Selma, ni vet)

Den driver Munther Fahmi som blev känd över hela världen när han inte skulle få stanna i Jerusalem. Här  och Här kan man se, läsa och lyssna. Jag frågade honom om han kunde rekommendera någon bok om Israel och han tipsade mig om boken The Lemon Tree av Sandy Tolan.

Det är en sorts dokumentär-roman som bygger på sanna berättelser. Genom en judisk kvinna och en arabisk man får man som läsare följa den komplicerade och sorgliga historien om Palestina och Israel. Genom deras respektive familjers historia och livsöden allt från tiden före andra världskriget blir historien levande. Deras historia hänger ihop på så sätt att den judiska kvinnan är född och uppvuxen i det hem den arabiska mannens far byggde och som de tvingades lämna.

Jag har inte hunnit så långt men den är mycket intressant och spännande.

Isvandring mitt i sommaren

Jag har varit på Åland under några dagar, närmare bestämt i Kökar. Den sydligaste kommunen på Åland som består av flera små öar och som har 249 invånare. Vi var in i handelsboden en dag och på dörren hängde en affisch om Isvandring.

Jag tyckte det var lite konstigt men läste inte närmare. Nästa dag kom jag i samspråk med ett finländskt par och blev nyfiken när jag hörde att de pratade om Ulla-Lena Lundberg. De berättade att hennes pappa, som den fantastiskt fina romanen Is handlar om, var präst på Kökar, på Hamnö. Vi åkte senare samma dag till Hamnö där St. Anna kyrka ligger. Också på anslagstavlan där hängde affischen om Isvandring - men nu förstod jag ju bättre - det var helt enkelt fråga om att vandra i romanen Is fotspår.

I romanen har Kökar fått namnet Örarna och den handlar om den unge prästen Petter Kummel och hans fru Mona som kom dit strax efter kriget.  Jag tyckte mycket om romanen och den har nästan liksom växt i mig ju mer jag tänkt på den. Den får full pott  B B B B B 

St. Anna kyrka på Hamnö

Den gamla prästgården 

Systrarna Gunilla och Ulla-Lena Lundberg

VARNING - SLUTA LÄS HÄR OM NI INTE LÄST BOKEN -AVSLÖJANDEN SKER!

Redan från början förstår man att något kommer att hända. Det är inte någon spännande skildring men det går som en dov underton genom hela romanen. Det är en fin och fascinerande skildring av livet på öarna. Fast romanen utspelar sig på 40-talet är känslan man får när man läser den att det snarare är en1800-tals skildring

Vad som slutligen händer är att Petter Kummel - precis som Ulla-Lena Lundbergs pappa Pehr -  går genom isen och drunknar.

Tidningsartikeln om olyckan

Från begravningen

 Det var sorgligt att läsa om olyckan och hela historien kom plötsligt mycket närmare. Jag fick nästan lust att läsa om romanen, mycket också för att jag nu faktiskt varit på Kökar.

Lägg till bildtext

Han är begravd där på den otroligt vackert belägna kyrkogården. Här är  en bild på graven och en bild från kyrkan. Nu vet jag hur det såg ut där och romanen blir alldeles mycket mera levande.