Två Inger Christensen

Äntligen har jag kommit mig för att läsa Inger Christensen. Jag har av förlaget Modernista fått böckerna Det och Azorno att läsa och först nu har det blivit av.

Mitt intryck av båda verken kan sammanfattas i en enda mening. Märkligt fascinerande allmängiltig dåtidsskildring som får sinnet att vidga sig.

De två verken är trots det väldigt olika. Jag ska på en gång säga att diktverket Det är min absoluta favorit. Azorno, som är en sorts poetisk kortroman tyckte jag inte alls lika mycket om även om den också är fascinerande och läsvärd.

När jag läser Det känns det som om jag har fått komma in i författarens allra innersta naket hudlösa medvetande. Som om jag fått rumstera om därinne. En inte helt igenom angenäm känsla. Diktverket ska absolut läsas i ett sträck - som en berättelse - men sedan måste man vända tillbaka, smaka på orden, låta dem sjunka in - hitta favoriterna.

Lite av en nostalgitripp måste jag erkänna att det var att läsa Det. Den utkom 1969 och tidens politiska och samhälleliga tillstånd finns där, utan att på något sätt förta det allmängiltiga och tidlösa.

Eftersom jag läser danska funderar jag på att läsa den på originalspråket. Ett smakprov; "Det. Det var det. Så er det begyndt. Det er. Det bliver ved. Bevæger sig. Videre. Bliver til. Bliver til det og det og det". 

Det får B B B B B och Azorno får B B B