Flickorna - obehagligt, klibbigt och smärtsamt

Jag har sent omsider läst Emma Clines roman Flickorna. Jag var tio år sommaren 1969 när Charles Manson-morden ägde rum. Jag minns hur hela världen förfasades över vad som hade hänt och jag minns att jag läste om dem fast jag egentligen inte ville men inte kunde låta bli.

Men romanen handlar faktiskt inte om Charles Manson utan om Evie som är 14 år och egentligen en ganska vanlig tonårstjej. Vilsen, osäker, full av konstiga känslor som hon inte rår över och väldigt ensam. Fylld av längtan efter något annat och förvirrad eftersom vuxenvärlden visar sig krackelera.

Det är en fantastiskt fin skildring av Evie under de korta sommarmånader som kom att göra henne till den hon blev. Det var ibland nästan smärtsamt att läsa om hennes famlande försök att förstå sig på sig själv och sina egna val och handlanden. Jag kunde känna hennes frustration, hennes smärta och osäkerhet men också hennes upproriskhet och längtan.

Den är spännande och ibland krypande otäck. Hur kunde det hända? Var flickorna monster eller kan vi alla bli det de blev? Hur kan man till synes frivilligt passera gränsen från normalitet till fullständig galenskap? Hur kunde det hända det som hände?


En obehaglig och sorglig men fantastisk bok som kommer att leva kvar i minnet länge.

B B B B B