Om dödens järnväg - till minne av de som gick under och till en pappa som överlevde

I SvD skrev Monica Braw en intressant understreckare om det australiska krigsdramat som Richard Flanagan skildrar i romanen The Narrow Road to the Deep North och som han fick Bookerpriset för 2014.

Japanerna använde krigsfångar, många australiensare, för att bygga "dödens järnväg" från Thailand till dåvarande Burma. Skildringarna av deras förhållanden under fångenskapen och arbetet är nästan oläsbara. Ofattbart.

Det har skildrats i den berömda filmen Bron över floden Kwai och det har också gjorts en ny film, The Railway Man, som jag inte sett ännu men som jag ska försöka få tag på.


Jag har inte riktigt läst klart den ännu så det är väl lite fusk att skriva redan men jag är alldeles uppfylld av den, för trots att den är hemsk och obehaglig att läsa är den samtidigt en kärleksroman och en roman om vänskap och om livet.

Richard Flanagans pappa var en av krigsfångarna och det är hans berättelse som ligger bakom romanen. Han dog samma dag som romanen gavs ut.

Här berättar Richard Flanagan i en intervju i The Telegraph om sin pappa och om arbetet med boken. Det är hans pappa som beskrivit för honom hur skämt ris smakar, hur olika lera kan kännas och hur ruttna sår luktar.

En fantastisk roman som jag kommer att minnas länge.

B B B B B 

(Årets sjätte fempoängare!)