SF-klassiker

Jag har precis börjat på A Canticle for Leibowitz av Walter M Miller. Den publicerades 1960 och vann HUGO-priset 1961 för bästa SF-roman.

Det är en dystopisk roman. Den handlar ytligt sett om framtiden efter det stora kriget men som alla goda SF-romaner handlar den om oss. Om vad det innebär att vara människa, om hur vi förhåller oss till varandra och till vår omvärld.

SF-bokhandeln skriver:

I en fjärran framtid, efter det stora kriget som sånär utplånade mänskligheten, samlar en grupp munkar ihop fragment av texter skrivna av en viss I.E. Leibowitz. Denne Leibowitz, en vetenskapsman som var delaktig i det förödande kriget, blir långt efter sin död upphovsman till en spirande religion, en tro som kommer att lyfta kulturen ur okunskap och barbari, men kanske också förebåda en ny apokalyps i en fjärran framtid. Miller utnyttjar effektivt sin berättelse, som spänner över 1000 år, för att spekulera kring sambanden mellan religion och vetenskap, kunskapsbyggande och kulturförändring. Romanen vann Hugopriset 1961.