Inte mitt sätt

Jag har läst Annika Borgs bok Bibeln på mitt sätt. Det var roligt för jag var lite nyfiken efter att ha läst om den. Den har carit recenserad i bland annat Kyrkans Tidning och Östgötacorrespondenten.

Själv tyckte jag att den var lätt att läsa med ett enkelt språk och ibland väl pratigt. Jag har svårt att uttala mig om riktigheten i hennes beskrivning av Bibelns tillkomsthistoria men en hel del har varit intressant att läsa.

Jag tycker att boken hade tjänat på att bli ännu mer personlig. Hon ger intryck av att vilja vara personlig och redan i titeln förstår läsaren att det är sig själv hon utgår ifrån. Jag tycker dock att hon egentligen inte berättar någonting om sig. Varför har hon så svårt för vissa bibelord? Varför reagerar hon så starkt?

Ibland blir hon närmast fjantig Jag tänker bland annat på hur hon beskriver mötet mellan Maria och Elisabet. När det står i Bibeln att barnet i Elisabets mage sparkar till och Elisabet fylls av helig ande skulle det visa att ..."helig ande är alltså också en beskrivning hur det är att vara gravid."

Jag undrar också varför hon anser att det är "finare" att vara profet (som hon anser att Maria är) än att vara "bara" mor till Jesus och maka till Josef?

Dessutom undrar jag hur hon gör i trosbekännelsen. Hoppar hon över "jungfrun Maria"? Jag blev aldrig riktigt klok på om hon tror att Maria var jungfru eller inte. Jag förstår inte riktigt heller om hon menar att Jesus var avlad av Josef men "liksom adopterad" av Gud.

Hennes sätt att läsa Bibeln är inte mitt sätt.

Hennes sätt att agumentera är inte heller mitt sätt. Man baxnar! Läs här hennes artikel i Kyrkans tidning angående sexuella övergrepp inom Katolska Kyrkan. Hon skriver bland annat "Och sakta växer en isande skrämmande insikt fram hos oss som sitter förstelnade i soffan: mängden övergrepp, och mängden präster som begår dem, vittnar om att systemet, det teologiska och kyrkliga, finns just för att få tillgång till sex."

Häpnadsväckande föraktfullt.