Wolf Hall - recension

Jag är egentligen inte överförtjust i historiska romaner. Visst kan de vara fascinerande och intressanta men jag har svårt att riktigt sjunka in i dem. Det svåraste med en historisk roman måste vara att fånga tidsandan i människorna. Ofta vet vi ju på ett ungefär hur man levde på 1500-talet eller på stenåldern, men att gå in i och försöka skildra människornas tankar, känslor och sätt att förhålla sig måste vara svårt. Kanske det är därför som det inte alltid blir så bra. Det var nog också därför som jag avvaktade så länge med att läsa Wolf Hall.

När jag började läsa tyckte jag bra om den, till och med mycket bra. Huvudpersonerna känns som riktiga människor, miljöer och interiörer är inte övertydligt beskrivna, de liksom bara är...

Politik, maktspel, ärelystnad, religion, filosofi, avund, kärlek och död finns där och som läsare får vi möta det genom huvudpersonen Thomas Cromwells ögon. Han blir levande, jag tyckte att jag lärde känna honom. Efter att ha läst romanen kände jag att det inte är mycket som skiljer oss här på 2010-talet från de som levde då på 1530-talet.

Den får B B B B B