I morgon bär det av till SYFESTIVALEN 2011 på Älvsjömässan i Stockholm. Jag ska dock inte köra bil ....
utan tar tåget så jag kan sticka i lugn och ro.
Jag hoppas på mycket inspiration och ideer. 
Dagens boksvar ( nr 4) : Fem på smugglarjakt
Här en recension av Maj-Len Ahlskog från Bokkalanel.
"Efter att ha irriterats av skriverierna om de tvättade
utgåvorna av de fem första Femböckerna, så läste jag om en av dem som jag hade kvar från min barndom. Fem på smugglarjakt är den fjärde boken i serien av totalt 21 böcker. Jag gillar inte att man ändrar på maträtter och uppfostringsmetoder i gamla böcker. Jag är övertygad om att barn kan läsa om stränga pappor och snälla mammor utan att bli indoktrinerade, de flesta böcker skildrar ju ändå nutidens liv.
Omslaget är kul och lockande tycker jag. Den visar hur barnen bankar på en bov med liv och lust. Hunden Tim hjälper till genom att bita hans ben. Det enda som inte stämmer är att Georgina, alltid kallad George, har klänning på sig. Kan inte tänka mig att George någonsin har klänning om hon inte måste, t.ex. i internatskolan el vid påtvingat kyrkobesök el fest. Dessutom framgår det att värden tar henne för en pojke, alltså måste hon ha haft shorts.
En storm gör att Kirrin Cottage måste repareras - så barnen måste skickas bort. Julians, Dicks och Annes föräldrar har rest bort så dit kan de inte åka (det verkar som de aldrig får träffa sina föräldrar). Men farbror Quentin får en inbjudan från en annan vetenskapsman, Lenoir, att de alla ska hälsa på i hans stora hus, Smugglartoppen. Han har två barn, varav sonen Pierre, kallad Sotis, går i pojkarnas skola. Men herr Lenoir gillar inte hundar så Tim får inte följa med. Givetvis smugglar George med hunden ändå.
Smugglartoppen är ett spännande hus med lönngångar. En av dem mynnar ut i Sotis rum, en annan i hans fars arbetsrum. Sotis och hans syster Marybelle har sina rum i en avlägsen korridor dit aldrig någon kommer utom betjänten Block. Över huvud taget tycks inte föräldrarna umgås så mycket med sina barn, vilket gör att de får mycket tid till utforskande av mysterier. Hunden får vara i Sotis rum när barnen är där, annars får han vara i lönngången.
Herr Lenoir är lika temperamentsfull som farbror Quentin. Hans fru och dottern Marybelle är ängsliga våp. När Lenoir upptäcker George snokande i hans arbetsrum straffar han henne med inlåsning och vatten och bröd. Men han skulle inte ha gjort det om han förstått att hon var en pojke. Tydligen straffas pojkar hårdare än flickor för samma brott på den tiden, flickor ansågs väl svagare både fysiskt och psykiskt. När hennes far senare kommer dit så tycker han det är rätt åt henne!
Det verkar som lönngångarna fortfarande används till smuggling och betjänten Block verkar skum. Barnen är förstås som alltid i sådana här böcker smartare än de vuxna (fast mysteriet hur Block kan vara på två ställen samtidigt tar det väl lång tid för barnen att genomskåda). Med hjälp av hunden besegrar de skurkarna. Pierre Lenoir är förvånansvärt senfärdig med att kalla på polis när både hans egen son och Quentin plötsligt är försvunna. Och barnen kan inte de kalla på polis utan det måste en vuxen göra. Sen är de båda vetenskapliga papporna också väldigt stränga, omedgörliga och oförstående. Men just därför måste barnen alltid försöka överlista både dem och bovarna.
Enid Blyton hade tydligen förmågan att skriva det som barn ville läsa. Såvitt jag minns är alla hennes mysterieböcker uppbyggda på samma sätt. Men det finns en trygghet i upprepningar. Precis som små barn som vill höra samma saga varje kväll, så vill lite större barn läsa långserieböcker, där samma äventyr återkommer med små variationer. Och jag minns hur härligt det var att läsa just om sådana spännande saker som lönndörrar och lönngångar.
Redan på den tiden jag själv var barn retade jag mig på att George ville vara pojke men blev själaglad om någon trodde hon var en pojke, som om detta att vara pojke var det finaste man kunde vara. En riktig förrädare mot alla andra flickor tycker jag hon var. Fast som vuxen förstår jag att det är hennes omedvetna protest mot den roll flickor skulle ha på den tiden, vara snälla, husliga och hariga. George protesterar inte mot flickrollen i sig, däremot mot att just hon måste följa dess begränsningar. Och då blir hennes enda sätt att fly att gå in i pojkrollen i stället".
Omslaget är kul och lockande tycker jag. Den visar hur barnen bankar på en bov med liv och lust. Hunden Tim hjälper till genom att bita hans ben. Det enda som inte stämmer är att Georgina, alltid kallad George, har klänning på sig. Kan inte tänka mig att George någonsin har klänning om hon inte måste, t.ex. i internatskolan el vid påtvingat kyrkobesök el fest. Dessutom framgår det att värden tar henne för en pojke, alltså måste hon ha haft shorts.
En storm gör att Kirrin Cottage måste repareras - så barnen måste skickas bort. Julians, Dicks och Annes föräldrar har rest bort så dit kan de inte åka (det verkar som de aldrig får träffa sina föräldrar). Men farbror Quentin får en inbjudan från en annan vetenskapsman, Lenoir, att de alla ska hälsa på i hans stora hus, Smugglartoppen. Han har två barn, varav sonen Pierre, kallad Sotis, går i pojkarnas skola. Men herr Lenoir gillar inte hundar så Tim får inte följa med. Givetvis smugglar George med hunden ändå.
Smugglartoppen är ett spännande hus med lönngångar. En av dem mynnar ut i Sotis rum, en annan i hans fars arbetsrum. Sotis och hans syster Marybelle har sina rum i en avlägsen korridor dit aldrig någon kommer utom betjänten Block. Över huvud taget tycks inte föräldrarna umgås så mycket med sina barn, vilket gör att de får mycket tid till utforskande av mysterier. Hunden får vara i Sotis rum när barnen är där, annars får han vara i lönngången.
Herr Lenoir är lika temperamentsfull som farbror Quentin. Hans fru och dottern Marybelle är ängsliga våp. När Lenoir upptäcker George snokande i hans arbetsrum straffar han henne med inlåsning och vatten och bröd. Men han skulle inte ha gjort det om han förstått att hon var en pojke. Tydligen straffas pojkar hårdare än flickor för samma brott på den tiden, flickor ansågs väl svagare både fysiskt och psykiskt. När hennes far senare kommer dit så tycker han det är rätt åt henne!
Det verkar som lönngångarna fortfarande används till smuggling och betjänten Block verkar skum. Barnen är förstås som alltid i sådana här böcker smartare än de vuxna (fast mysteriet hur Block kan vara på två ställen samtidigt tar det väl lång tid för barnen att genomskåda). Med hjälp av hunden besegrar de skurkarna. Pierre Lenoir är förvånansvärt senfärdig med att kalla på polis när både hans egen son och Quentin plötsligt är försvunna. Och barnen kan inte de kalla på polis utan det måste en vuxen göra. Sen är de båda vetenskapliga papporna också väldigt stränga, omedgörliga och oförstående. Men just därför måste barnen alltid försöka överlista både dem och bovarna.
Enid Blyton hade tydligen förmågan att skriva det som barn ville läsa. Såvitt jag minns är alla hennes mysterieböcker uppbyggda på samma sätt. Men det finns en trygghet i upprepningar. Precis som små barn som vill höra samma saga varje kväll, så vill lite större barn läsa långserieböcker, där samma äventyr återkommer med små variationer. Och jag minns hur härligt det var att läsa just om sådana spännande saker som lönndörrar och lönngångar.
Redan på den tiden jag själv var barn retade jag mig på att George ville vara pojke men blev själaglad om någon trodde hon var en pojke, som om detta att vara pojke var det finaste man kunde vara. En riktig förrädare mot alla andra flickor tycker jag hon var. Fast som vuxen förstår jag att det är hennes omedvetna protest mot den roll flickor skulle ha på den tiden, vara snälla, husliga och hariga. George protesterar inte mot flickrollen i sig, däremot mot att just hon måste följa dess begränsningar. Och då blir hennes enda sätt att fly att gå in i pojkrollen i stället".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar