8.2.21

Stöld och tvångsförflyttning

 I lördags, när det var samernas nationaldag, passade jag på att äntligen läsa Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba och jag hann i helgen också läsa (sträckläste...) Ann-Heléne Laestadius roman Stöld.

Två sinsemellan väldigt olika böcker som skildrar samernas liv och levnadsvillkor då och nu. Och i skildringen av samernas liv finns förstås också vår gemensamma historia. 


Herrarna satte oss hit vann ju Augustpriset 2020 för bästa fackbok. Fackbok låter ju lite tråkigt men det är det sista den är. Förutom att till utseende och design vara väldigt snygg är den väldigt poetisk.


Den berättar en sorglig historia på ett finstämt och allvarligt sätt. Det är så ofta vi förfasar oss över hur andra länder behandlar eller har behandlat folk och folkgrupper men här är det vår egen historia det handlar om. Historien om hur överheten drar streck med pennan över kartan och vips måste människor lämna sitt ursprung, sitt hem sina döda och sitt liv. 


LÄS!!! Den får högsta betyg B B B B B



Också Ann-Helén Laestadius har vunnit Augustpriset men inte för den här romanen utan för ungdomsromanen Tio över ett, som jag inte har läst.

Stöld är hennes första roman för vuxna och väl värd ett Augustpris den också. 

Även om det är en vuxenroman (vad är det egentligen?) får vi följa flickan Elsa från det att hon som barn blir vittne till dödandet av hennes egen ren - eller stölden, som polisen kallar det. En händelse som kommer att forma hela hennes liv. Eftersom romanen är skriven utifrån Elsas perspektiv är den till stor del en barn- och ungdomsskildring. En mycket bra sådan. Men Elsa blir vuxen och kan inte låta bli att engagera sig i renstölderna, dödandet av renarna. 

Den är ingen kriminalroman även om den handlar om brott och är i alla fall delvis lika spännande som en. Ann-Helén Laestadius har skrivit en både sorglig och spännande roman om främlingshat, rasism och rädsla som åtminstone jag blev bitvis väldigt berörd och upprörd av att läsa.  

Stöld får också högsta betyg B B B B B

6.2.21

Vänligheten av John Ajvide Lindqvist

 Det måste vara svårare att skriva en roman om vänlighet än en om ondska. Det är liksom inte riktigt lika spännande med vänlighet. John Ajvide Lindqvist är en mästare på att skildra vanliga människor och absolut bäst är han när de vanliga människorna plötsligt befinner sig i något som är allt annat än vanligt. När verkligheten krackelerar och blir ful och förvriden. 

Jag har läst allt han skrivit utom trilogin om "Platserna". Jag började på Himmelstrand men tyckte inte om den och sen blev det inte av att läsa de andra två. Jag tappade intresset men det väcktes när jag läste om Vänligheten. 

Han har en alldeles egen ton när han skriver och den blir extra tydlig när verkligheten blir overklig. Han är fenomenal på att skruva berättelsen så att den blir helt alldaglig och ändå fruktansvärt obehagligt. På det sättet är han väldig lik Stephen King tycker jag.

Liksom Stephen King är han också väldigt bra på att skildra barndomen och hur barndomen följer oss hela livet. Hur vi som vuxna faktiskt också är det barn vi en gång var.

Jag ville verkligen tycka om Vänligheten men jag tycker inte att den  är helt igenom lyckad. Det är som om han försökt skriva en skräckroman fast utan skräck. Visst finns det obehagliga och lite paranormala element men det är ingen skräckroman.

Romanen börjar bra. Huvudpersonerna är ok, Norrtälje är ok men själva berättelsen griper aldrig riktigt tag. 

Visst var det fascinerande att se skillnaden i människors beteenden och attityder - vad händer när vänligheten försvinner? Det är en viktig och angelägen fråga han ställer men för min del räckte det inte riktigt hela vägen. Jag tappade intresset någonstans efter halva romanen. 

Men den är helt ok och får ändå B B B




30.1.21

I Sverige är vi väl inte antisemiter - eller?

När jag var 14 år var jag på en charterresa till Kanarieöarna. Där lärde jag känna en tjej som var ett par år äldre än jag som också var på semester med sin familj. Vi umgicks en hel del, trivdes bra ihop. Solade, badade, shoppade och pratade förstås en massa. 

När semestern började närma sig slutet pratade vi om att vi skulle träffas igen hemma i Sverige. Vi bodde inte i samma stad men ändå tillräckligt nära för att kunna ses ibland. Jag minns så tydligt att vi satt på en bänk vid ett av turiststråken när hon tog tag i min arm och frågade "vill du veta en hemlighet"? Jag blev nyfiken förstås och svarade ja och då lutade hon sig fram och viskade "vi är judar".

Jag blev lite ställd för jag förstod verkligen inte varför det var en hemlighet. Det betydde liksom ingenting för mig, det var inte laddat på något sätt. Jag vet inte riktigt vad jag sa, jaha, eller något sådant och sen pratade vi inte mer om det. Det var inte heller något vi pratade om under de år vi faktiskt umgicks. Sen, som så ofta händer gled vi ifrån varandra.

Jag tänker ofta på henne när jag läser om antisemitismen och hatet mot judarna. Jag tänker på att hon hade lärt sig att hennes judiska tillhörighet var en hemlighet, något som hon inte fick berätta. 

Jag tänker också på den lärarkandidat som var hos oss i klassen när jag gick i femman. Han hette Simon och var jude. Vi läste om judendomen och han hade tagit med sig bland annat bönesjal, böneremmar och en kippa. Han visade och berättade. Jag minns att jag tyckte det var intressant och spännande. Jag minns också att de tuffa killarna och tjejerna i klassen pratade om honom som judesvin, jävla jude och rent allmänt pratade illa om judarna. Jag brydde mig inte om det då men som vuxen har jag tänkt på att deras antisemitism måste ha kommit någonstans ifrån - hemmet troligen. 

De här händelserna som jag nu har beskrivit ägde rum i början av 1970-talet och det har länge känts väldigt avlägset. Det var ju ganska länge sedan och världen har ju förändrats. Men numera har det blivit allt tydligare att detta känns mindre avlägset nu än det gjorde för några år sedan. Många judar vågar inte visa sin judiska tillhörighet öppet, det står vakter runt judiska skolor och antisemitiska slagord skanderas i demonstrationer. 

De här tre böckerna handlar alla om antisemitism. Läs dem! De är lite olika föstås, författarna har olika infallsvinklar och bakgrund men gemensamt är ändå att de skildrar hur antisemitismen ser ut och hur den brer ut sig. 

Björn Wimans och Sanna Sjösvärds bok Hatet mot judarna är en blandning av Björn Wimans essäer samt porträtt och vittnesmål av Sanna Sjösvärd. Porträtten - fotografier - och de korta men plågsamma berättelserna talar för sig själva och är så viktiga att de skulle kunna få utökas och fylla en helt egen bok. Björn Wimans essäer är också mycket bra - dvs alla utom den sista. Han skildrar hur antisemitismen har vuxit fram, yttrat sig i olika former och hur försåtlig den kan vara. Hur den kan smyga sig in och bli accepterad och normaliserad. Han drar paralleller till antidemokratiska rörelser, rasism och högerpolitik. Det är väl i det där sista som jag tycker att han svävar ut lite och blir allmänt vänsterflummig i sista essäen. Även om han i en tidigare essä belyser vänsterns antisemitism så avslutar han med att ganska onyanserat varna för att allt ont kommer från höger. Det tyckte jag var synd för boken är i övrigt väldigt bra och viktig. Den får B B B B



Aron Flams bok Det här är en svensk tiger är en svidande uppgörelse med den svenska antisemitismen, inte minst den socialdemokratiska och vänsterradikala. Otroligt viktig och en ögonöppnare. Om man vill kan man lyssna på den på hans podd Dekonstruktiv kritik. Där finns för övrigt mycket bra att lyssna till. Han är satiriker med starka åsikter och inte rädd för att uttala dem. En mycket viktig röst i den svenska debatten. Den får också B B B B.

Bengt G Nilssons bok Israel och hennes fiender är också verkligen en viktig bok att läsa om man vill få en annan kunskap om Israel om Palestina och om konflikten i mellanöstern än den vi normalt får ta del av. Det som är lite extra intressant med boken är att Bengt G Nilsson var en hängiven Palestina-anhängare i många år men som på grund av sina erfarenheter från mellanöstern har ändrat åsikt. För egen del tyckte jag att det var intressant eftersom jag under min ungdom hade en vänsterradikal period och helt okritiskt tog ställning mot Israel utan att egentligen reflektera varför. Det bara var så man skulle tycka. Boken är väldigt intressant och efter att ha läst den får man en helt ny syn på Sveriges politik avseende Israel och Palestina. Den får också den B B B B

 


26.1.21

Örådet - ny roman av Jakob Sverker

Jag har aldrig tittat på Robinson eller någon annan dokusåpa och skulle nog inte ha kommit på idén att läsa romanen Örådet om jag inte läst Jakob Sverkers tidigare romanserie Europatrilogin. Så här skrev jag efter att ha läst den första delen Berättelsens Ängel. Jag tyckte väldigt mycket om hela trilogin så det kändes ändå spännande att läsa hans nya roman och självklart att tacka ja till ett recensionsexemplar. 

Örådet handlar alltså om en dokusåpa, De Skeppsbrutna. En grupp människor samlas på en liten ö i ett ö-rike i Sydostasien för att utmanas, tävla och vinna eller försvinna. Det är en brokig samling människor med olika erfarenheter och livsöden som kommer till ön tillsammans med ett litet TV-team.

I första halvan av romanen skildras resan dit, lagindelningen och utmaningarna växelvis med intervjuer med deltagarna. Som läsare blir man snabbt indragen i dynamiken och dramaturgin. Jag tyckte om att huvudpersonerna kändes levande. Några av de arton deltagarna är förstås mer utmejslade och får mer utrymme medan andra går ganska spårlöst förbi. Den som sticker ut och som är ett slags huvudperson är den före detta prästen Cecilia. Hon var väl typiskt nog den som jag tyckte minst om och hade svårast för. Jag känner mig också lite osäker på vad som egentligen var meningen med henne och hennes roll. 

 Det är riktigt spännande redan från början, det finns ett driv i berättelsen och man anar att det kommer att hända något. Något mer än deltagarnas inbördes konflikter och slitningar.

Det gör det också - en väpnad konflikt mellan rebeller och landets ledare som de dras in i med varierande följder för de olika deltagarna. Jag tyckte nog att skildringen av rebellerna, lokalbefolkningen och militären var lite skissartad. Jag förstår att de yttre händelserna mera är en fond för skeenden inom deltagarna men jag tyckte att det tappade lite fart där fast det borde ha varit tvärtom. 

Det jag tycker är roligt med Jakob Sverker är att han ger sina huvudpersoner utrymme att fundera och filosofera om de stora frågorna. Liv, död, ansvar, tro, skuld, kärlek, meningen med livet. Det är bra. Jag tror vi behöver det. Den före detta prästen Cecilia fungerar delvis som en sorts katalysator för de andras inre liv, hon väcker frågor genom sitt sätt att vara och genom den märkliga New-Age artade flumtro hon predikar. 

Örådet är välskriven, spännande och tänkvärd och får B B B B




 

20.1.21

Tillbaka till Tolkien - böcker, musik, broderi

 

JRR Tolkien har varit en av mina absoluta favoriter ända sedan jag läste Sagan om Ringen i slutet av 70-talet.

Jag har läst hans böcker då och då genom åren. Nu läser jag Silmarillion i den nya omarbetade upplagan tillsamman med bokklubben Tea with Tolkien. 

Det har också kommit en del nya böcker om honom och hans värld. John Garths bok har jag inte hunnit läsa ännu.



Den här: Tolkien - maker of Middle-Earth är utgiven i samband med utställningen om Tolkien på Bodleian biblioteket i Oxford för några år sedan. Lite biografiska fakta och en hel del teckningar, brev och annat. Bra.


Jag fick tips om en serietecknad utgåva av The Hobbit.

Den var riktigt rolig att läsa. Den gavs ut första gången redan 1989 så den är inte påverkad av filmatiseringarna. Riktig bra. 


Jag blev också inspirerad att brodera Thorins karta. Mönstret har jag köpt av Illutiens Cross stitch på Etsy.


Silmarillion ska jag ägna mig åt hela våren och sen tror jag att jag ska läsa om Ringen ... Härligt!


Jag kan också tipsa om fantastisk musik inspirerad av Tolkien.

Det är gruppen eller familjen Clamavi de profundis som gör musik som verkligen låter som Tolkiens värld. Lyssna!











16.1.21

Draksådd - helt ok terrorspänning

 

Ibland tycker jag det är roligt att läsa en häftig thriller eller action-roman och när jag läste om Chris Bergs Draksådd blev jag nyfiken. När jag sen fick syn på den i en boklåda jag inte kunde låta bli att gå in i slog jag till. Som vanligt kom annat och andra böcker emellan och först nu kände jag mig redo att ta fram den ur hyllan. 

Välskriven, lättläst och spännande är väl hur jag enklast skulle vilja karaktärisera den. En helt ok spänningsroman alltså. Varför inte bättre än så då? Nja, lite stereotyp i sin utformning och lite enkla berättartekniska grepp men jag ska erkänna att jag sträckläste den. Den var underhållande och väckte en del obehagskänslor. Det är alltid otäckt när terrorn kommer nära. Jag hade önskat att huvudpersonerna känts lite mer verkliga och hade fått ta lite mer plats. Kanske också att själva berättelsen had fått breda ut sig lite mer. 

Draksådd får B B B och jag kommer säkerligen att läsa nästa bok av Chris Berg för att se om den kanske är lite bättre. Draksådd är ju hans debutroman.






11.1.21

Nytt år - Två lästips från julledigheten

Gott nytt år och god fortsättning! Just nu när jag skriver det här är det kallt och snöar ute men annars har vintern hittills varit grå och trist. Inte dagsljus på hela dagen. Vi har haft en lugn och stillsam jul med tid att läsa. Ett par böcker vill jag tipsa om.


Morfars pistol av Jakob Lind var verkligen så bra som utlovats. Jakob Lind skriver om sin morfar som var (misslyckad...) chef för Svenska Brigaden under finska inbördeskriget 1918. Den är spännande som en deckare eftersom man får följa författarens sökande efter information och pusselbitar.

På köpet får man lära sig en hel del historia om både om Sverige och Finland men också om författarens familjs historia. Det gör att berättelsen om morfars pistol blir personlig och kommer nära. 

Jag slogs återigen av hur lite i alla fall jag lärde mig i skolan om finska inbördeskriget. Det är sorglig läsning eftersom det handlar om krig, ett inbördeskrig där grannar och vänner slogs mot varandra vilket gav djupa sår. 

Men berättelsen är inte sorglig i den meningen att den är tung att läsa. Tvärtom är den faktiskt ibland väldigt underhållande. Inte minst i beskrivningen av de fascinerande och bitvis excentriska människor Jakob Lind skriver om. Den får full pott!  B B B B B 

All the devils are here av Louise Penny är den 16:e boken i serien om den kanadensiske kriminalinspektören Armand Gamache. Den kom ut under hösten 2020 men jag läste den först nu i julhelgen. Det gick alldeles för fort. Det är lustigt hur vissa romaner bara flyter på, att läsa dem kräver ingen ansträngning alls. Det beror inte på att språket är banalt eller att handlingen är okomplicerad för så är det inte alls. Snarare tvärtom. Det är helt enkelt så att det finns ett driv i berättandet och att det är spännande. Det som har varit roligast med att följa Gamache genom alla sexton romaner är att det händer en massa även på det personliga planet. Inte bara vad avser Gamache själv utan också hans familj, hans vänner och kolleger. Ständigt händer det något som vänder upp och ner på tillvaron och gör att man som läsare sitter som på nålar och undrar hur det ska gå. Romanerna är alltid bra om än några sticker ut som fantastiska. Det här är en av dem. 

Den får B B B B B 

Har ni inte läst dem än så gör det. 

Numera finns de flesta översatta till svenska.

 
 

30.11.20

Tre fempoängare av tre kvinnor

Fascinerande historia. Levande. Klok. 






B B B B B





Intressant. Okänd historia. Dokumentär. Tyckte om formen. Blev levande. Kom nära









BBBBB





Poetisk. Om livet och läsandet och skapandet.




BBBBB



30.9.20

Septembersammanfattning - två fempoängare

 Av de böcker jag hunnit läsa i september är det två som sticker ut -  Händelser vid vatten av Kerstin Ekman och Ytspänning av Olivier Norek. 


Händelser vi vatten läste jag när den kom ut 1993 och tyckte den var fantastisk. Under många år har jag känt att jag skulle vilja läsa om den. Men det är alltid en massa nya böcker i vägen så det har inte blivit av. Men plötsligt fick jag se att den skulle gå som Radioföljetong i inläsning av Rolf Lassgård! Bättre kan det väl knappast bli. 

Nu har jag lyssnat mig igenom den och jag tycker fortfarande att den är fantastisk. Rolf Lassgård gjorde den inte sämre. Underbar att lyssna till. Jag inser att jag den här gången fastnade för andra saker än vad jag gjorde förra gången  - det är ju intressant. 

Lyssna i SR:s app. Lyssna också på samtalet mellan Kerstin Ekman, Rolf Lassgård och Camilla Blomqvist. Mycket bra.


Händelser vid vatten får B B B B B



Ytspänning handlar också om händelser vid vatten men är en mer utpräglad kriminalroman. Fransk och annorlunda än många brittiska och amerikanska kriminalromaner. Jag är svag för de franska (Jag säger bara Fred Vargas!) 

En intressant huvudperson, kommisarie Noemie Chastain från Paris, som är lätt att tycka om och som jag hoppas få läsa om i flera romaner. En dränkt by, försvunna barn, gamla oförätter, mystiska händelser och riktigt spännande. 


Ytspänning får också B B B B B

29.9.20

Pax Mariae och besök på slottet


 Jag har varit i Mariefred. Världens minsta stad, vackert belägen och granne med Gripsholms slott. 

För er som bevarat barnasinnet och gärna läser böcker för yngre läsare och som gillar skräckisar kan jag tips om att det finns en stadsvandring i PAX-böckernas fotspår. 

Pax-serien består av tio böcker, alla med mytiska namn - Nidstången, Grimmen, Mylingen, Bjäran, Gasten, Näcken, Pestan, Vitormen, Maran och Draugen.

De är skrivna av Åsa Larson och Ingela Korsell och illustrerade av  Henrik Jonsson. 

Så här presenteras serien av förlaget, Bonnier Carlsen:

"I den lilla staden Mariefred börjar konstiga saker att hända. Onda krafter försöker erövra det hemliga, magiska biblioteket, som funnits under kyrkan i hundratals år. Väktarna Estrid och Magnar har vigt sina liv åt att skydda biblioteket, men i takt med att de blir äldre börjar bibliotekets magiska skydd försvagas. Bröderna Alrik och Viggo visar sig vara utvalda för att hjälpa till att försvara biblioteket mot de mörka krafter som vill ta makt över det. Alrik och Viggo måste använda både styrka och list för att övervinna alla övernaturliga otyg som väcks till liv i staden. Men pojkarna har också strider att utkämpa i sitt vardagsliv."





Det är lätt att tycka om bröderna Alrik och Viggo och roligt att läsa om fornnordiska monster och varelser. Riktigt ruggigt ibland. Nästan lite väl läskigt. Dessutom en väldigt fin skildring av pojkarnas utsatthet och trassligheter men också av kärlek och vänskap.

De har i stort sett allt man kan önska av en riktigt bra serie för ungdomar och oss andra...

Nu har jag alltså promenerat upp till kyrkan på kullen där det hemliga biblioteket ligger gömt under marken. Jag har sett Mäster Skräddares gård, Magnar och Estrids hus på Klostergatan och lite till och så förstås Gripsholms Slott. Jätteroligt!


Mariefred heter alltså så eftersom det ligger där klostret Pax Mariae låg för länge länge sedan.