6.2.21

Vänligheten av John Ajvide Lindqvist

 Det måste vara svårare att skriva en roman om vänlighet än en om ondska. Det är liksom inte riktigt lika spännande med vänlighet. John Ajvide Lindqvist är en mästare på att skildra vanliga människor och absolut bäst är han när de vanliga människorna plötsligt befinner sig i något som är allt annat än vanligt. När verkligheten krackelerar och blir ful och förvriden. 

Jag har läst allt han skrivit utom trilogin om "Platserna". Jag började på Himmelstrand men tyckte inte om den och sen blev det inte av att läsa de andra två. Jag tappade intresset men det väcktes när jag läste om Vänligheten. 

Han har en alldeles egen ton när han skriver och den blir extra tydlig när verkligheten blir overklig. Han är fenomenal på att skruva berättelsen så att den blir helt alldaglig och ändå fruktansvärt obehagligt. På det sättet är han väldig lik Stephen King tycker jag.

Liksom Stephen King är han också väldigt bra på att skildra barndomen och hur barndomen följer oss hela livet. Hur vi som vuxna faktiskt också är det barn vi en gång var.

Jag ville verkligen tycka om Vänligheten men jag tycker inte att den  är helt igenom lyckad. Det är som om han försökt skriva en skräckroman fast utan skräck. Visst finns det obehagliga och lite paranormala element men det är ingen skräckroman.

Romanen börjar bra. Huvudpersonerna är ok, Norrtälje är ok men själva berättelsen griper aldrig riktigt tag. 

Visst var det fascinerande att se skillnaden i människors beteenden och attityder - vad händer när vänligheten försvinner? Det är en viktig och angelägen fråga han ställer men för min del räckte det inte riktigt hela vägen. Jag tappade intresset någonstans efter halva romanen. 

Men den är helt ok och får ändå B B B




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar