Jag läste plötsligt om uppföljaren till Kråkflickan, Hungerelden, som var alldeles lyrisk. Full av lovord. Då blev jag såklart nyfiken, nu ligger de i läshögen.
Så här skrev Anders Wennberg i Gävle Dagblad:
Sopar banan med Stieg Larsson!
Visst vet jag att seriemördare är väldigt sällsynta. I vårt land finns de i princip bara i litteraturen. Men jag vet också att seriemördare är ett väldigt tacksamt ämne för kriminalförfattare.
Sedan handlar det om hur författaren tacklar ämnet och om hur han eller hon skriver. Gudarna ska veta att jag läst en och annan tämligen dålig roman under de år som jag recenserat kriminalromaner.
Det som trots allt håller mitt intresse uppe är de där guldkornen som då och då kommer ut. Dit hör tveklöst Stieg Larssons Milleniumgtrilogi.
Och nu har jag läst två delar av en trilogi som hittills fullständigt sopar banan med Stieg Larsson. Jerker Erikssons och Håkan Axlander Sundquists andra del i serien "Victoria Bergmans svaghet" kommer ut i dag och det är bara för er att springa till bokhandeln eller ställa er i kö vid biblioteksdisken.
För om ni är som jag, som knockades fullständigt av den lysande första delen "Kråkflickan", så lovar jag att ni inte kommer att bli besvikna på uppföljaren "Hungerelden". Det är så enastående bra och så oerhört spännande att jag inte begriper hur jag ska klara av att vänta in del tre.
Jo, visst kommer jag att kunna vänta in del tre. Men efter en dryg vecka i sällskap med kommissarie Jeanette Kihlberg och psykologen Sofia Zetterlund är jag helt uppfylld av den här romanen.
Jag nämnde Stieg Larssons Milleniumtrilogi och det finns faktiskt likheter mellan de båda serierna. Det är överraskande vändningar, det är komplott och det är spännande. Det finns till och med två huvudpersoner med ett komplicerat och ibland väldigt nära förhållande. En av dem är dessutom ibland undflyende och går sina egna vägar.
Nu tror jag verkligen inte att Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist har försökt skriva någon slags kopia, för det finns stora skillnader.
En är att Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist skriver så fabulöst mycket bättre. Språket är en ren njutning från början till slut. En annan är att vändningarna och mystiken i "Victora Bergmans svaghet" (ja, det gäller verkligen de två första delarna) är så mycket mer överraskande och spännande.
Jag läste på deras hemsida (http://www.krakflickan.se – gå gärna in och läs där!) att de kallar sig Detalj-Jerker och Synopsis-Håkan. De skriver vartannat kapitel och sedan jämkar de samman det till en helhet. Jag säger bara: Måtte de fortsätta detta oerhört fruktsamma arbetssätt!
Jag märker att jag inte har ordat så mycket om handlingen i "Hungerelden". Jag är inte heller så säker på att jag ska göra det. Men den som läste "Kråkflickan" vet att den romanen slutade i en nervkittlande cliffhanger av värsta sort på Gröna Lund i Stockholm. Som läsare ville jag bara skrika: Stopp, för sjutton det är på väg alldeles åt h-e!
"Hungerelden" tar vid precis där och jag är länge övertygad om att nu har jag hela bilden klar för mig. Nåja, åtminstone huvuddragen: Visst är det så att A har gjort det medan B har... Nä, så enkelt är det förstås inte.
Precis som i "Kråkflickan" klarar författarna den delikata balansen att skildra fasansfulla övergrepp och våldsinslag utan att hemfalla till blodigt frosseri. Det är jag mycket imponerad av. Och precis som med "Kråkflickan" hade jag väldigt svårt att lägga boken ifrån mig. Men ibland bara måste man ta en paus, om inte annat för att få denna fantastiska läsupplevelse att räcka längre.
Anders Wennberg
Efter att ha läst artikeln tänkte jag hoppa in på lunchen och köpa böckerna - snopet, när det visade sig att alla exemplar av båda böckerna tagit slut en kvart efter att boklådan öppnade...
Nåväl, som tur var gick de att beställa på nätet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar