Augustpriset - lite tråkigt - kanske... men CoDex1962 är enastående

 Jag har läst en av de nominerade, Ellen Mattsons "Den svarta månens år", och den tyckte jag faktiskt var rent av tråkig och inte särskilt engagerande. 

Elin Cullheds bok om Sylvia Plath "Eufori. en roman om Sylvia Plath" lockar mig inte alls. Jag hade förmånen att lyssna på Elin Cullhed på en Litteraturkryssning men det hjälpte inte. "När vi var samer" av Mats Jonsson har jag bara hört om på Babel och den känns spännande och intressant. De andra i den skönlitterära högen lockar mig inte heller. Trist. 

Av fackböckerna har jag Anneli Rogemans "Mönstersamhället" och Nils Håkanssons "Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning" liggande på vänt i bokhyllan. I den kategorin lockar väl annars bara Anders Cullheds bok om Dante, "Dante - den första författaren".  

Jag bara undrar varför inte "Löpa varg" av Kerstin Ekman inte är med? Det är den bästa svenska romanen hittills i år. 

Nåja, annars har jag senaste veckan haft en omtumlande läsupplevelse.

Jag har läst CoDex 1962 av den isländske författaren Sjón. Det är en samlingsvolym med de tre romanerna "Dina ögon såg mig - en kärlekssaga, Med skälvande tårar - en kriminalhistoria och Jag är en sovande dörr - en sf - historia." 

De bästa orden för att beskriva romanerna är omtumlande, egensinniga, surrealistiska, knasiga, poetiska, fängslande och märkliga. Men mycket mycket bra, rent av enastående.

Vi läser skrev om honom och om den nya utgåvan CoDex 1962 för en tid sedan. 

Josef Löwe, lerpojken, son till Leo Löwe, beskriver i den sista delen sin bekantskap med poeten Sjón som gick samtidigt med honom på gymnasiet: "....Jag vet vem du är. Du är Ess-jón. Han tittade sig över axeln och laddade för att säga ifrån på skarpen. "Nej, det uttalas Sjón, som sjón, synsinne..."

CoDex 1962 får B B B B B 

Två fempoängare om människans villkor

Kerstin Ekmans nya roman Löpa varg är liten till formatet men stort till innehållet. Lågmält, klokt och vemodigt berättar hon om den äldre mannen Ulf och hans möte med vargen. Ett möte som skakar honom i grunden och får honom att reflektera över sig och sitt liv. Över vad som har varit och vad som blev. Mötet leder honom in i en existentiell kris och omvandlar honom, som ett Gudsmöte kan göra. Han ser sig själv i en annans blick. 

Berättelsen om Ulf är också en berättelse om kärlek, tvåsamhet och tillhörighet. 

Passa på att lyssna på samtalen med Kerstin Ekman i Babel och i Lundströms bokradio - men läs romanen först - och sen också kanske...

Den får B B B B B

                

I Ljudmila Ulitskajas roman Daniel Stein, tolk möter befinner man sig på en resa som genom ett flodsystem - floder, åar och vattendrag slingrar sig framåt, delar sig, återförenas och blandas och bildar en helhet.  Människor i olika tider och platser förenas av sitt möte med Daniel Stein. 

Daniel Stein var en polsk judisk man som överlevde Förintelsen, konverterade till katolicismen och blev präst och munk i Israel. Berättelsen bygger på den verklige mannen Oswald Rufeisen (1922-1998), känd som Broder Daniel.

Romanen har en form som jag normalt inte är så förtjust i, en sammanställning av brev, redogörelser, samtal och dokument men här bildar allt detta en sammanhängande berättelse som är helt oemotståndlig. 

Den får också B B B B B

                          

 

Tillbaka till 80-talet - två nya kriminalromaner

 Jag ska erkänna på en gång att jag började läsa något avvaktande. Liza Marklund har inte varit någon av mina favoritförfattare. Först hade jag inte tänkt att läsa Polcirkeln men när jag förstod att Polcirkeln är namnet på en bokcirkel kunde jag inte låta bli. 

Bokcirkeln Polcirkeln består av fem tonårsflickor. De påbörjar den som ett Fritt Valt Arbete på högstadiet i slutet av 70-talet men sedan en av dem försvunnit spårlöst sommaren 1980 upplöses den. 

40 år senare hittas en kropp...

Nutid (julen 2020) och dåtid skildras fantastiskt bra. Jag är något äldre än de kvinnor/flickor det handlar om men jag känner med viss ångest igen mig i skildringarna av tonåren på 70-80-tal. 

En spännande och gripande berättelse. 

Att man får följa deras åsikter om bokcirkelböckerna är extra roligt! 

Det här är första delen av en trilogi - Stenträsktrilogin - och jag väntar otåligt på nästa. 

Polcirkeln får B B B B B

Även Återvändaren utspelar sig delvis på 80-talet och dessutom också uppe i norr.

Polisen Erik Borg återvänder till sin hemstad Luleå för en begravning. Han träffar sin gamla klassföreståndare som vill prata med honom om något angeläget. Han berättar att det har med Eriks klasskamrat Johnny att göra. Johnny hittades död i älven sommaren 1983. 

Erik har egentligen inte tid att lämna sitt arbete i Stockholm men kan inte släppa den gamla klassföreståndaren så han återvänder igen.

Romanen utvecklar sig till en riktigt bra svensk kriminalroman. Även i den här romanen blir det återblickar till högstadiet på 80-talet. OBS-klasser och skolfoton, mobbing och värstingar. 

Spännande, välskriven och med en huvudperson som jag gärna läser om igen.

Den får B B B B

Stalin på Östermalm

 Jag har precis lyssnat på Stalin på Östermalm inläst av författaren Martin Jonols. Jag trodde att jag skulle lyssna på en bok om Martin Jonols morfar Gustav Johansson men jag lyssnade lika mycket på en bok om Martin Jonols själv och framförallt på hans relation till morfadern och till sin pappa. 

Det är en självutlämnande berättelse men berättad med distans och utan självömkan både rolig och mycket sorglig. 

Martin Jonols skriver om rädslan att bli som sin pappa, hur morfar blev  den pappafigur som han behövde - trots hans avskyvärda politiska åsikter.

Han skriver om sina vanföreställningar och tvångstankar och hur han lyckas bli fri sina demoner och så om sin morfar förstås. Den innehåller djup tragik. Martin Jonols bröt helt med sin pappa och bytte sitt efternamn. Han berättar i boken varför.

Gustav Johansson var medlem av SKP - Sveriges kommunistiska parti, sovjettrogen och stalinist. Han gifte sig med Eva Palmær och de bodde i en Östermalmsvåning i Stockholm. 

Det är en fascinerande skildring av den kommunistiska delen av svensk politik under 1900-talet. Fascinerande och hårresande men bitvis riktigt rolig. Det är ju tur att man kan skratta åt eländet fast skrattet fastnar i halsen. 

Boken är fantastiskt bra. Den innehåller så otroligt mycket på så många plan och är välskriven och lättläst.

Stalin på Östermalm får B B B B B

Sommarsummering

 Tänk att sommaren kommit och gått redan. Visserligen kan september vara fantastiskt fin men sommar  är det ju inte längre.

Som vanligt har jag inte hunnit läsa så mycket som jag hade önskat men en del har det blivit. Jag börjar med fempoängarna. Det blev några stycken, dock i helt olika genres. Välj och vraka!

Jag börjar med två kriminalromaner.

  Jag hade läst om Dödssynden av Maria Grund och vet att hon fått pris för Årets bästa debut 2020 av Svenska Deckarakademien men av någon anledning hade jag fått för mig att jag inte skulle tycka om den. Jag vet faktiskt inte varför. Kanske har det att göra med beskrivningen av den eller utseendet på den. Men nu köpte jag pocketutgåvan och blev helt fast. Maria Grund har lyckats att skriva en kriminalroman med en helt egen säregen ton. Om man får säga så utan att någon tar illa upp skulle jag säga att den är en väldigt osvensk deckare. Åtminstone jag har en bild av hur de svenska deckarna brukar vara (på gott och ont) några bra andra rent av dåliga men ofta ändå lite likartade. Dödssynden är något helt annat. Spännande, mörk med intressanta personligheter. Nu väntar jag otåligt på nästa. Den bästa svenska kriminalromanen jag har läst på länge!      B B B B B                            

Jag läste Ytspänning av Olivier Norek förra året och har sett fram emot att få läsa Kod 93. Den är skriven tidigare än Ytspänning och handlar inte alls om samma poliser utan är den första delen av tre om kommissarie Victor Costa och hans män i förorten Seine-Saint Denis i Paris. Den är också mörk och obehaglig men spännande. Absolut ingen mysdeckare. B B B B B 

Jag har också läst två historiska romaner.

Roskoden av Kate Quinn tillhör inte den typ av romaner som jag brukar läsa men den här fångade mitt intresse. Delvis beror det på att den handlar om kvinnor som arbetade med kryptering i Bletchley Park under andra världskriget. Boken handlar delvis om verkliga personer och verkliga händelser. Hon gör det väldigt bra. I efterordet till romanen får man veta vad som är sant och vad som är hittepå. Jag sträckläste romanen och det kändes ungefär som att mysa med en bra brittisk TV-serie. Efter att jag läst den försökte jag mig på hennes tidigare och rosade roman Kodnamn Alice men gav upp efter ett tag för jag tyckte att den blev för tramsig. Kanske jag gör ett nytt försök...men Roskoden får faktisk B B B B B 

Översten av Ola Larsmo har stått och väntat i bokhyllan sen den kom ut men av någon anledning har jag känt ett motstånd mot att ta ner den och sätta igång. Sommaren är ju en bra tid för långläsning så jag började läsa och det ångrar jag inte. Romanen handlar om den svenske mannen Knut Oskars liv i Sverige och USA. Berättelsen är ett strålande exempel på hur verkligheten överträffar dikten. Från uppväxten i fattigdom i Sverige till en karriär som yrkesmilitär i USA och sen tillbaka som pastor i Sverige. Fascinerande, lärorikt och fängslande. För min del tyckte jag nog att skildringen av hans barndom och unga år i Uppsala och Stockholm var bäst. Den får B B B B B  

Den sista fempoängare är Alva Dahls bok om Gunnel Vallquist - Slå rot i förvandlingen: Gunnel Vallquists liv och livshållning.  Gunnel Vallquist tillhör en av våra intressantaste kulturpersonligheter och det är otroligt fascinerande att läsa om henne och hennes tid och liv. Hon blev nästan 100 år gammal, född 1918 och död 2016. Författare, översättare (Marcel Proust och Simenon bland annat) och debattör. Ledamot av Svenska Akademin och god vän med Sven Stolpe. Hon var djupt troende och konverterade till katolicismen 1939. Jag blev väldigt fascinerad av henne när jag läste boken. Hon verkar ha varit en stark men samtidigt ödmjuk personlighet. Ofta starka åsikter och inte rädd för att säga sin mening. Läs den! B B B B B 

Läs något annat än Fjärilsvägen!

Jag har läst Patrik Lundbergs Fjärilsvägen och är förundrad.

Det är för mig helt obegripligt hur denna bok fylld av floskler och illa skriven har höjts till skyarna. Författaren har lyckats med konststycket att till synes skriva om sin mamma medan allt i själva verket handlar om honom själv. Han gottar sig i självömkan. Det "klassamhälle" han beskriver är som hämtat ur partiboken (S) men har ganska lite med verkligheten att göra. 

Det han beskriver verkar hämtat från 60-talet snarare än att vara en beskrivning av 80/90-talen. Det märkliga "du"-tilltalet i boken förstärker distansen som jag tycker finns till mamman. En ytlig beskrivning av en dysfunktionell familj som inte förstår att den är dysfunktionell. Jag blev mest bara beklämd av att läsa den.

Han har inte ens bemödat sig att försöka komma sin mamma in på livet. Han tecknar ingen bild av henne. Hon blir bara en sorts schabloniserad förenklad bild av "den förtryckta kvinnan i den rådande patriarkaliska strukturen".  Ingenstans får Birgitta själv komma till tals. 

Nej, Fjärilsvägen får bara B. 

Läs något annat i stället. Det finns mycket som är mycket bättre. 

Nu har också jag läst Knausgård

 Jag har inte varit lockad av att läsa Karl Ove Knausgård. Jag har nog snarare varit lite skeptisk till Knausgård-hypen. Helt orättvist förstås eftersom jag inte läst något...

Jag blev i alla fall intresserad av Morgonstjärnan och nu har jag läst den.

Romanen har en sorts obehaglig underton som ligger och vibrerar. Morgonstjärnan, som är ett av djävulens namn, är ständigt närvarande. Allt utspelar sig under det märkliga skenet. 

Egentligen skulle jag inte tycka om romanen eftersom den inte har någon riktig handling, inte har någon huvudperson och inte får någon upplösning men jag sträckläste den!

Jag måste erkänna att Knausgård är en fantastisk författare. Språket är fantastiskt och karaktärerna är fullständigt verkliga. Deras berättelser är vardagliga men ändå obehagliga och skruvade. Ibland övergår de till att bli surrealistiska och skräckartade.

Romanen är också spännande. Den mörka klangtonen och stjärnan knyter samman de olika personernas berättelser och det finns också beröringspunkter mellan dem. Gemensamt för dem alla är att de inte är där de vill vara och inte heller den de vill vara. Verkligheten skaver i deras liv. De letar efter något Annat eller någon Annan. 

Jag väntade hela tiden på att få en sorts förklaring, nå ett sorts klimax eller upplösning men så blev det inte och det är väl det enda som jag inte tycker om med den. Annars hade den nog fått full pott av mig. 

Den får B B B B

Två bra men helt olika kriminalromaner

Det är alltid roligt att hitta nya deckarserier och nu har jag hittat två!

Där inget vissnar mera är första delen i en serie som utspelar sig i Edinburgh på mitten av 1800-talet. Den är skriven av Ambrose Parry som är en pseudonym för författarparet Chris Brookmayer, som skrivit flera deckare, och Dr Mariza Haetzman som är läkare med anestesi som specialitet.  Jag läste en teori om att valet av pseudonym är en blinkning åt en berömd 1700-talsläkare och kirurg, Ambroise Paré. 

Läkarstudenten Will Raven börjar arbeta hos den duktiga och erkända doktor Simpson och träffar där tjänsteflickan Sarah Fisher. De dras in i en härva av döda prostituerade, mystiska fosterfördrivare, lögner och intriger. Lite seg till att börja med men sedan blev den allt mer spännande och rakt igenom väldigt intressant. Inte minst för den medicinhistoriska vinklingen. Den andra i serien,  En njutbar död,  har redan kommit på svenska och den tredje, A corruption of blood,  kommer senare i år. 

Där inget vissnar mera får B B B B. 

En helt annan sorts kriminalroman är Christina Wahldéns Nämn inte de döda som utspelar sig i Australien. Det är den första delen i en serie som utspelar sig i Darwin som är huvudstad i Norra territoriet och som ligger typ längst upp i norr. Jag har varit i Australien men inte där. Vi vistades främst i Sidney och Blue Mountains i New South Wales men vi gjorde en resa till Uluru (fd Ayers rock) som ligger i södra delen av Norra territoriet, dvs ungefär mitt i. Jag minns att jag läste en dagstidning när vi var där och då läste om en krokodilattack i Darwinområdet. I Uluru är det öken, så där fanns tack och lov inga krokodiler. Nämn inte de döda börjar med vad som ser ut att vara en krokodilattack men det visar sig såklart inte vara riktigt så enkelt. Det är den ABBA-älskande polisen Bluey och hans nya assistent Jess som tillhör ursprungsbefolkningen som utreder det hela. Dessutom spelar svenska Greta en stor roll (förutom att hon ser ut som Agnetha Fältskog) och Mango förstås - en övergiven vallabyunge.  

Men som alltid i romaner som utspelar sig i Australien spelar själva naturen och klimatet en stor roll. Det märks att Christina Wahldén älskar Australien och att hon kan mycket. Det är mycket förutom själva deckarintrigen som är intressant, inte minst ursprungsbefolkningens kultur och historia och deras nutida förhållanden. 

Jag tyckte det var riktigt roligt att lära känna huvudpersonerna och att få befinna sig i Darwin ett tag och ser fram emot att läsa mera.

Nämn inte de döda får B B B B 

 

Stöld och tvångsförflyttning

 I lördags, när det var samernas nationaldag, passade jag på att äntligen läsa Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba och jag hann i helgen också läsa (sträckläste...) Ann-Heléne Laestadius roman Stöld.

Två sinsemellan väldigt olika böcker som skildrar samernas liv och levnadsvillkor då och nu. Och i skildringen av samernas liv finns förstås också vår gemensamma historia. 

Herrarna satte oss hit vann ju Augustpriset 2020 för bästa fackbok. Fackbok låter ju lite tråkigt men det är det sista den är. Förutom att till utseende och design vara väldigt snygg är den väldigt poetisk.

Den berättar en sorglig historia på ett finstämt och allvarligt sätt. Det är så ofta vi förfasar oss över hur andra länder behandlar eller har behandlat folk och folkgrupper men här är det vår egen historia det handlar om. Historien om hur överheten drar streck med pennan över kartan och vips måste människor lämna sitt ursprung, sitt hem sina döda och sitt liv. 

LÄS!!! Den får högsta betyg B B B B B

Också Ann-Helén Laestadius har vunnit Augustpriset men inte för den här romanen utan för ungdomsromanen Tio över ett, som jag inte har läst.

Stöld är hennes första roman för vuxna och väl värd ett Augustpris den också. 

Även om det är en vuxenroman (vad är det egentligen?) får vi följa flickan Elsa från det att hon som barn blir vittne till dödandet av hennes egen ren - eller stölden, som polisen kallar det. En händelse som kommer att forma hela hennes liv. Eftersom romanen är skriven utifrån Elsas perspektiv är den till stor del en barn- och ungdomsskildring. En mycket bra sådan. Men Elsa blir vuxen och kan inte låta bli att engagera sig i renstölderna, dödandet av renarna. 

Den är ingen kriminalroman även om den handlar om brott och är i alla fall delvis lika spännande som en. Ann-Helén Laestadius har skrivit en både sorglig och spännande roman om främlingshat, rasism och rädsla som åtminstone jag blev bitvis väldigt berörd och upprörd av att läsa.  

Stöld får också högsta betyg B B B B B

Vänligheten av John Ajvide Lindqvist

 Det måste vara svårare att skriva en roman om vänlighet än en om ondska. Det är liksom inte riktigt lika spännande med vänlighet. John Ajvide Lindqvist är en mästare på att skildra vanliga människor och absolut bäst är han när de vanliga människorna plötsligt befinner sig i något som är allt annat än vanligt. När verkligheten krackelerar och blir ful och förvriden. 

Jag har läst allt han skrivit utom trilogin om "Platserna". Jag började på Himmelstrand men tyckte inte om den och sen blev det inte av att läsa de andra två. Jag tappade intresset men det väcktes när jag läste om Vänligheten. 

Han har en alldeles egen ton när han skriver och den blir extra tydlig när verkligheten blir overklig. Han är fenomenal på att skruva berättelsen så att den blir helt alldaglig och ändå fruktansvärt obehagligt. På det sättet är han väldig lik Stephen King tycker jag.

Liksom Stephen King är han också väldigt bra på att skildra barndomen och hur barndomen följer oss hela livet. Hur vi som vuxna faktiskt också är det barn vi en gång var.

Jag ville verkligen tycka om Vänligheten men jag tycker inte att den  är helt igenom lyckad. Det är som om han försökt skriva en skräckroman fast utan skräck. Visst finns det obehagliga och lite paranormala element men det är ingen skräckroman.

Romanen börjar bra. Huvudpersonerna är ok, Norrtälje är ok men själva berättelsen griper aldrig riktigt tag. 

Visst var det fascinerande att se skillnaden i människors beteenden och attityder - vad händer när vänligheten försvinner? Det är en viktig och angelägen fråga han ställer men för min del räckte det inte riktigt hela vägen. Jag tappade intresset någonstans efter halva romanen. 

Men den är helt ok och får ändå B B B