Hjälp, vad ska jag läsa nu?

Ibland när jag avslutat en riktigt bra bok kan jag nästan bli handlingsförlamad inför valet av nästa. Jag har sååå många bra böcker som väntar på att bli lästa. Nu i vår tycker jag dessutom att det kommit så många intressanta nya.

Jag väljer mellan:

Umberto Ecos Upplaga noll. Den känns som om den skulle kunna bli en ny Eco-favorit (efter Rosens namn, Focaults pendel och Begravningsplatsen i Prag.

Lars Anderssons De Våra - en kriminalistisk roman. Jag har inte läst honom sen jag läste den underbara Snöljus för många många år sedan.


John Ironmongers Not Forgetting the Whale. En roman som jag läste om och blev helt såld... Farligt, man kanske blir besviken. En man spolas upp på en strand i Cornwall. Ingen vet att han flytt från London och civilisationen som han tror kommer att gå under.



Och så förstås Roy Jacobsens De Osynliga som jag ju måste ha läst till våravslutningen i min bokcirkel SELMA.





Tja, jag kanske ska börja med den korta poetiska roman av Jerker Sagfors som jag köpte bara för att boken var så fantastiskt vacker. Och titeln! De döda kommer från Karelen.











Här, ett utdrag:
                            "De döda kommer från Karelen

                             Kom ihåg. 
                             De döda kommer från
                             Karelen;
                             från den djupa tystnaden där skogen
                             saknar årsringar

                             Villmanstrands gator ringlar öde,
                             pestkärrornas hjul har slutat klappra mot gatstenen.
                             Bräken och granar bryter igenom asfalten.
   
                             Naturen tar tillbaka,
                             sveper sin evighet över torgen.
                             Breder en filt över staden." 
                                                                                 

Sista hemlispaketet!

Tack kära hemlis-vän! Igår kom sista paketet och det var lika innehållsrikt som de tidigare två.

°Fint garn Mood of Colors - Softsock hand-dyed i färgen vårsol (syns nästan). Ett garn som hon specialbeställt till mig! Fantastiskt!!! Det är verkligen jättefint. 75% merino och 25% nylon.

°rundstickor från Hiya Hiya  100 cm och 2,75 mm. Mycket bra. Användbart till mycket.

°deckare av Ann Rosman - Mercurium. Perfekt! Jag har läst tre av hennes deckare ,Själakistan, Fyrmästarens dotter och Porto Francos väktare och tyckt riktigt bra om dem.

°goda nötter  (jag har redan ätit upp dem) och

°tre kaffepaket  - Grower´s cup - en sorts förpackning med kaffe som man ska hälla hett vatten i och så är det klart! Tre sorter - Bolivia, Honduras och Ethiopia. Jag har inte provat ännu men snart så. Jag har aldrig sett dem förut så det ska bli spännande.

Tack så jättemycket! Jag har verkligen känt att du ansträngt dig för att göra paket som passat mig och det känns otroligt bra.

Jag hade hoppats du skulle avslöja dig i paketet, men nej. Så nu ber jag dig att avslöja vem du är!

Stickar just nu

 En väst åt sonen. Jag hittade ett bra mönster i boken Men in knits av Tara Jon Manning. Den blir bra tror jag - tar bara lite tid eftersom det är flätor HELA TIDEN...

En tröja åt maken (han har beställt en färgglad). Ett slags mellanting mellan fair isle och hönsestrik. Jag tar av mina garnhögar och komponerar allt eftersom.

Jag började på sockor av det sköna garnet jag fick av min Hemlis-kompis men jag tror jag ska börja om. Jag började göra flätor men jag känner att jag inte behöver fler flätor än de som redan är på västen. Jag tänker mig att ett litet spetsmönster skulle passa till garnet. Få se vad jag kan hitta på.








Jag jobbar heltid igen och det känns bra. Det är bara det att jag blir väldigt trött så det blir inte mycket annat gjort. Jag har precis slagit in det sista paketet till min Hemlis-kompis. Hoppas hon gillar det. Jag har avslöjat vem jag är och kommer att länka till hennes mycket trevliga blogg när hon fått det men inte förrän då.

Om dödens järnväg - till minne av de som gick under och till en pappa som överlevde

I SvD skrev Monica Braw en intressant understreckare om det australiska krigsdramat som Richard Flanagan skildrar i romanen The Narrow Road to the Deep North och som han fick Bookerpriset för 2014.

Japanerna använde krigsfångar, många australiensare, för att bygga "dödens järnväg" från Thailand till dåvarande Burma. Skildringarna av deras förhållanden under fångenskapen och arbetet är nästan oläsbara. Ofattbart.

Det har skildrats i den berömda filmen Bron över floden Kwai och det har också gjorts en ny film, The Railway Man, som jag inte sett ännu men som jag ska försöka få tag på.


Jag har inte riktigt läst klart den ännu så det är väl lite fusk att skriva redan men jag är alldeles uppfylld av den, för trots att den är hemsk och obehaglig att läsa är den samtidigt en kärleksroman och en roman om vänskap och om livet.

Richard Flanagans pappa var en av krigsfångarna och det är hans berättelse som ligger bakom romanen. Han dog samma dag som romanen gavs ut.

Här berättar Richard Flanagan i en intervju i The Telegraph om sin pappa och om arbetet med boken. Det är hans pappa som beskrivit för honom hur skämt ris smakar, hur olika lera kan kännas och hur ruttna sår luktar.

En fantastisk roman som jag kommer att minnas länge.

B B B B B 

(Årets sjätte fempoängare!)