Medan jag hållit på att förbereda dagens studentfirande har jag lyssnat på Åsa Larssons senaste roman Till offer åt Molok.
Hon läser själv och det gör hon mycket bra.
Jag tycker väldigt mycket om den. Det norrbottniska landskapet, beskrivningarna av människorna, både nu och då.
Det är ju dessutom alltid roligt att få återknyta bekantskapen med gamla karaktärer.
Jag lyssnade på en sådan fin och tänkvärd sekvens alldeles nyss - det är den nya lärarinnan och hennes nya kamrat, disponentens husa, som tillsammans sitter och pratar med disponenten om lärarinnans böcker. Lärarinnan har ofattbart många böcker och en del av dem inslagna i brunt omslagspapper eftersom de inte lämpar sig för alla att se - t.ex Fröding och Elin Wägner.
På den tiden visste man att orden kan befria och förändra - något som vi nu för tiden nog inte alls tänker på.
Jag tycker väldigt mycket om den. Det norrbottniska landskapet, beskrivningarna av människorna, både nu och då.
Det är ju dessutom alltid roligt att få återknyta bekantskapen med gamla karaktärer.
Jag lyssnade på en sådan fin och tänkvärd sekvens alldeles nyss - det är den nya lärarinnan och hennes nya kamrat, disponentens husa, som tillsammans sitter och pratar med disponenten om lärarinnans böcker. Lärarinnan har ofattbart många böcker och en del av dem inslagna i brunt omslagspapper eftersom de inte lämpar sig för alla att se - t.ex Fröding och Elin Wägner.
På den tiden visste man att orden kan befria och förändra - något som vi nu för tiden nog inte alls tänker på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar