Jag hade aldrig trott att jag skulle ge mig till att läsa Eyvind Johnson. Av någon anledning har han varit förknippad med en riktigt grådaskig tråkighetsstämpel. Inte vet jag varför. Men jag vet varför jag bestämde mig för att läsa Krilon-sviten. Det var när Kerstin Ekman berättade att den är vad som betytt mest för henne som författare. Hon skrev ju för övrigt också romanen Gör mig levande igen där Krilon-sviten har en stor roll. Den tyckte jag inte om när jag läste den men det kanske berodde på att jag inte hade någon relation till Krilon-sviten. När jag har läst färdigt den ska jag försöka mig på att läsa den igen.
Grupp Krilon, som är den första i sviten och den enda som jag läst hittills är långtifrån grådaskig och trist. Kanske inte direkt spännande - jo, ibland faktiskt men oupphörligt fascinerande med ett fantastiskt språk. Obehaglig ibland, faktiskt rent av skrämmande i beskrivningen av vad illvilja, rädsla och ryktesspridning kan göra med oss. Djupt mänsklig och ödmjuk inför människans villkor . Trots att den gavs ut för 80 år sedan känns den obekvämt aktuell.
Grupp Krilon får B B B B B
