Jag har läst Patrik Lundbergs Fjärilsvägen och är förundrad.
Det han beskriver verkar hämtat från 60-talet snarare än att vara en beskrivning av 80/90-talen. Det märkliga "du"-tilltalet i boken förstärker distansen som jag tycker finns till mamman. En ytlig beskrivning av en dysfunktionell familj som inte förstår att den är dysfunktionell. Jag blev mest bara beklämd av att läsa den.
Han har inte ens bemödat sig att försöka komma sin mamma in på livet. Han tecknar ingen bild av henne. Hon blir bara en sorts schabloniserad förenklad bild av "den förtryckta kvinnan i den rådande patriarkaliska strukturen". Ingenstans får Birgitta själv komma till tals.
Nej, Fjärilsvägen får bara B.
Läs något annat i stället. Det finns mycket som är mycket bättre.