Jag är visserligen född i Göteborg och bodde där mina första sex år men jag har ingen relation till staden så om Lydia Sandgrens skildring av Göteborg har jag inget särskilt att säga.
Däremot har jag läst filosofi i skiftet 70/80-tal. Visserligen i Uppsala men ändå. Vi var också flera i vänkretsen med författarambitioner. Några läste litteraturvetenskap. Vi skrev poesi och diskuterade varandras texter. Vi tyckte att vi var mycket intellektuella, mycket originella och de enda som förstod hur livet borde levas. Någon av oss bodde också i kollektiv och var allmänt vänsterradikala. Mahjong och näbbstövlar ni vet.
Ganska pinsamt när man tänker på det men med en kärleksfull tillbakablick på sig själv är det ändå lite roligt. När jag läste Lydia Sandgrens skildring av den unge Martin och hans vänner kunde jag faktiskt återuppleva en del av allt det jag glömt (möjligen bortträngt...) och det var en riktigt härlig läsupplevelse.
Det finns ju ett mysterium i romanen, ett tomrum som man vill ska fyllas. Det gör att den är riktigt spännande och hon skriver med ett driv och ett språk som gör den lätt att läsa. Romanen är tjock och själv tyckte jag att ett parti i mitten (Paris-tiden) hade kunnat kortas ned avsevärt.
Jag tyckte det var intressant att följa Martin genom livet först som barn och sen med vännen Gustav och förstås Cecilia och så småningom med de egna barnen, särskilt Rakel förstås. Jag tyckte att hon har gestaltat dem både äkta och levande. Samlade verk var en riktigt härlig gammaldags roman och det tyckte jag om.
Det enda negativa jag vill säga utan att avslöja något är att slutet i mitt tycke var lite väl oavslutat.
Den får ändå högsta betyg BBBBB
