Cirkelsåg i huvudet

Idag har jag mått ganska bra. Det var värre igår och i förrgår. Det är svårt att beskriva hur det kan kännas men ungefär så här känns det när det är som värst: Det trycker i örat så att det gör ont i halva huvudet och så känns det som om det sitter någonting i vägen - ett lock för örat. Samtidigt tjuter det i huvudet som en cirkelsåg och så piper det i lite olika frekvenser. Allt det där gör att kroppen hamnar i ett slags paniktillstånd. det är omöjligt att slappna av. Att det dessutom snurrar i huvudet gör ju inte saken bättre. Och så illamåendet...sjösjuk på land. Dessutom hör jag sämre på höger öra.

Bilden lånad från Medcomic Store

Jag blir oerhört trött, tankspridd och orkar inte tänka. Helst vill jag ju bara komma bort från ljudet och trycket men det går ju inte....
Jag har lärt mig att jag måste träna avslappning aktivt och att det är bra med avledande ljud. Lite musik eller prat i bakgrunden. Jag behöver också distrahera mig - försöka lägga fokus på annat än örat. Hur lätt är det??

Nåja, inatt har jag sovit helt ok och mår som sagt riktigt bra. När det är som värst försöker jag komma ihåg att det faktiskt blir bättre ibland.

Hemlispaket hurra!

Tack kära hemlisvän! Paketet kunde inte ha kommit mer lägligt. Jag körde hem från jobbet vid lunch, trött och lite deppig. På vägen mötte jag brevbäraren och i brevlådan låg ett paket till mig med jättefint innehåll!

God choklad och fin och te! Passar bra idag för vi har riktigt ruskväder.

Paketet innehöll också en roman av en författare jag aldrig läst, Sadie Jones,  och som verkar mycket bra.  En grupp okända människor söker skydd hos familjen Torrington efter en tågolycka. Medan mörkret faller och stormen viner börjar mystiska saker hända....
Härligt!



Och så jättefint garn - två nystan sockgarn i ull med nässelfibrer, från Onion, i en jättefin ljungfärg.

Jag tror jag ska sticka mig  ett par sockor i spetsmönster - det passar bra till garnet.


Garnet låg i en jättefin liten påse med ugglor. Min hemliga vän hade skickat med en liten hälsning också. Jag blev som sagt väldigt glad. Det känns som min hemliga vän lagt ner tid på att hitta nåt just för mig - och det har hon lyckats med.

Tid att läsa och att sticka

Jag mår inte sådär vidare värst. Jag är sjukskriven 50% och jobbar på förmiddagarna. Det går ganska bra men jag blir så förtvivlat trött.

Kuratorn på hörselhabiliteringen sade att det var normalt och att jag nog fick räkna med att ha det så här. Suck. Jag ska i alla fall prova hörapparat och se om det kan hjälpa.

Som tur är kan jag både läsa och sticka. Annars skulle jag väl bli helt galen.

Vantarna blev riktigt bra. Det var roligt att sticka dem. Inspiration till mönstret fick jag från boken

150 Scandinavian motifs av Mary Jane Mucklestone. Och muddarna har Eva-Lotta Staffas designat. De finns i föreningen Stickas medlemstidning.

Jag har läst The Miniaturist av Jessie Burton. Det är en fascinerande roman som utspelar sig i Amsterdam vid slutet av 1600-talet. Ett slags kammarspel om kärlek, död och liv. Ett dockskåp spelar en avgörande roll. Det är ingen kärlekshistoria, ingen spänningsroman och ingen fantasyroman men den innehåller alla delarna. Det är lätt att tycka om huvudpersonen, den unga flickan Nella Oortman som kommer till Amsterdam som handelsmannen Johannes Brandts hustru. Inget blir som hon tänkt sig och inte heller vad man som läsare tänkt sig. Mycket bra! Och nog skulle man vilja ha ett sådant dockskåp...eller kanske inte... Den får

B B B B 

Jag har skickat iväg det första paketet till min Hemliskompis och jag har sett på hennes blogg att hon fått det. Hon verkade nöjd. Jag har precis fått hem garn som jag beställt till henne men det paketet får hon vänta med tills i mars. Jag kan ju inte tala om vem hon är för då kanske hon upptäcker mig och det går ju inte eftersom det ska vara en hemlis. 

Ensam i Berlin av Hans Fallada och Cirkel-vantar

Nu har jag läst en av böckerna från min Bättringslista. Jag köpte Hans Falladas Ensam i Berlin redan 2013 men har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Jag tror att det har tagit emot lite att den är så himla tjock och så trodde jag att den skulle vara lite deprimerande. Men så fel jag hade!

Den var egentligen inte alls så som jag trodde att den skull vara. Jag trodde den skulle vara mörk, allvarlig och kanske lite spännande. I stället var den under den första halvan lite putslustig. Den fick mig att tänka på 30-talets pilsnerfilmer - en sorts humor som inte tilltalar mig. Konstigt, tyckte jag. Dessutom tyckte jag att det inte hände särskilt mycket. Inte var jag särskilt förtjust i huvudpersonerna heller.

Men sen händer något i romanen. Den byter helt karaktär och blir plötsligt mycket allvarligare och mörkare. Och precis som makarna Quangel har förändrats och vuxit till att bli stora hederliga människor förändras man som läsare och kan bara hoppas att man skulle kunna vara lika stor, modig, hederlig och mänsklig som de.

"Kallar ni det att vara sinnesrubbad att man betalar vilket pris som helst för att förbli en hederlig människa."

Jag tycker att den tyska titeln säger mer om boken än den svenska. "Jeder stirbt für sich allein" betyder ungefär Alla dör vi ensamma.

Här är en av de handskrivna korten som de delade ut. (bild från Wiki)

På Amsterdame Straße i Berlin finns en minnestavla till minnet av 

Otto och Elise Hampel som var förebilderna för romanen. (bild från Wiki)

Ensam i Berlin får B B B B av mig. Och jag kommer aldrig att glömma makarna Quangel.

Jag håller på att sticka ett par vantar som jag kallar för Cirkel. De är inspirerade av gamla svenska mönster.