5.2.15

Ensam i Berlin av Hans Fallada och Cirkel-vantar

Nu har jag läst en av böckerna från min Bättringslista. Jag köpte Hans Falladas Ensam i Berlin redan 2013 men har inte kommit mig för att läsa den förrän nu. Jag tror att det har tagit emot lite att den är så himla tjock och så trodde jag att den skulle vara lite deprimerande. Men så fel jag hade!

Den var egentligen inte alls så som jag trodde att den skull vara. Jag trodde den skulle vara mörk, allvarlig och kanske lite spännande. I stället var den under den första halvan lite putslustig. Den fick mig att tänka på 30-talets pilsnerfilmer - en sorts humor som inte tilltalar mig. Konstigt, tyckte jag. Dessutom tyckte jag att det inte hände särskilt mycket. Inte var jag särskilt förtjust i huvudpersonerna heller.

Men sen händer något i romanen. Den byter helt karaktär och blir plötsligt mycket allvarligare och mörkare. Och precis som makarna Quangel har förändrats och vuxit till att bli stora hederliga människor förändras man som läsare och kan bara hoppas att man skulle kunna vara lika stor, modig, hederlig och mänsklig som de.

"Kallar ni det att vara sinnesrubbad att man betalar vilket pris som helst för att förbli en hederlig människa."

Jag tycker att den tyska titeln säger mer om boken än den svenska. "Jeder stirbt für sich allein" betyder ungefär Alla dör vi ensamma.



Här är en av de handskrivna korten som de delade ut. (bild från Wiki)


















På Amsterdame Straße i Berlin finns en minnestavla till minnet av 
Otto och Elise Hampel som var förebilderna för romanen. (bild från Wiki)


Ensam i Berlin får B B B B av mig. Och jag kommer aldrig att glömma makarna Quangel.





Jag håller på att sticka ett par vantar som jag kallar för Cirkel. De är inspirerade av gamla svenska mönster. 














Inga kommentarer:

Skicka en kommentar